Livet är en kort och ruskig pjäs.

(Fortsättning på den tidigare artikeln Phineas Cage olycka.)

Vi är barn av vår tid. Och tiden är på glid mellan den industrialismen och den nya relationismen. Precis som pendeln tappar fart i ytterlägena vänder inte utvecklingen förrän systemet har tappat så mycket kraft och fart att det blir en belastning mer än tillgång. Och precis som pendeln måste systemet radikalt ändra riktning för att komma vidare. Industrialismen har gett oss makalösa materiella framgångar, men nu ser vi baksidan av ett gammalt idéklimat.

Vår tidsepok utövar tryck på oss att förtingliga tillvaron istället för att se världen som den är, vilket får följden att vi känner oss mer bekväma att prata om saker istället för känslor.

För känslor gör oss osäkra.

Känslor är svåra att hantera på objektivt sätt.

Känslor kan bara tolkas med känslor.

Det säger sig självt att affärsvärlden har påverkats mest av industrialismens linjära tänkande, det var ju där den uppstod. Det har gjort att reklamen blivit onödigt rationell, liksom utbildningen och facklitteraturen vanemässigt utgår från de rationella aspekterna. Rationalismen fostrar oss i uppfattningen att människor är funktioner, som uttrycks i marknader, segment och målgrupper och som gestaltas i fyrfältsdiagram, staplar och sociodemografiska data.

Men faktum är att ju ytligare du betraktar tillvaron desto mer enögd blir du och desto större är risken att du leds fel. Och motsatt: ju mer du vågar öppna ögonen för motsägelser och avvikelser, desto djupare och sannare ser du världen – inklusive människan.

För människan är, enligt ny forskning, inte alls rationell, utan faktiskt mer känslomässig än många tidigare anat.

Enligt det gamla, industrialistiska idealet är det rationella tänkandet vår viktigaste egenskap. Och med hjälp av denna egenskap tror vi oss kunna ta beslut och lösa de flesta problem. Hur man känner tycks mest anses som trams och en bekväm genväg runt de arbetsamma, högre intellektuella tankeprocesserna. Men det är alltså fel. Människan löser problem och fattar beslut i omvänd ordning:

I första hand känner vi oss fram genom intuition och omedvetna minnen. I andra hand låter vi vanorna bestämma. Allt sådant som vi inte orkar bry oss om tenderar vi att göra precis som vi brukar göra. Det är därför som vi har så svårt att bryta vanor och byta märke.

Först i sista hand låter vi det så kallade förnuftet råda oss. Det beror på att det rationella tänkandet är ineffektivt, långsamt, kräver mycket energi och stort arbetsminne.

Egentligen kan vi inte skilja på rationellt och emotionellt tänkande. De har flätats ihop genom evolutionens gång och fungerar tillsammans på i grunden ett och samma sätt. Genom att formulera önskningar.

Antingen önskar du att något positivt ska hända. Då säger man att du är emotionell. Eller så vill du undvika att något negativt ska inträffa. Då blir du defensiv. Och då brukar man slarvigt säga att du är rationell.

Du är emotionell i båda fallen. Det rationella tänkandet är i själva verket känslor motiverade av rädsla. Därför vill du ta lite längre tid innan du fattar beslut. Men det innebär inte att du kan tänka bort dina känslor. De fanns där först. Och de är nödvändiga för att du ska kunna ta några vettiga beslut över huvud taget. För vetenskapliga studier har visat att människor med skadad förbindelselänk mellan det limbiska systemet (känslorna) och prefrontalloberna (förnuftet) fattar förödande dåliga beslut – i den mån de lyckas fatta några beslut över huvud taget. Detta trots att den intellektuella förmågan är orubbad. (Läs om Phineas Cages olycka.)

Det gamla tänkandet är förljuget eftersom det rationaliserar bort dina subjektiva egenskaper. Du är inte så kall, tråkig och kalkylerande som det vill få dig att vara. Du ser bevis på det varje dag. Nyhetsmedierna och nöjesbranschen vet något om dig som de flesta andra företag inte vet. De vet vad du vill ha. Och det vet hur de ska fånga ditt intresse. De vet att människor prioriterar information efter tre, viktiga kriterier:

1. Nyheter, för att de vill orientera sig i en kaotisk och snabbt föränderlig värld
2. Kunskap, som är till direkt nytta för dem, för att kunna växa och skapa
3. Nöje, för avkoppling och rekreation

För att fånga ditt intresse har nyhetsmedier och nöjesbranschen två emotionella vapen, som de uttnyttjar långt effektivare än merparten av företagen.

Drama och konflikt.

På framsidan av dagens DN kan jag läsa om en pedofil-läkare som trots tidigare dom ändå får ha kvar sin befattning som barnläkare.

På dn.se står det om den mutanklagade utrikesministern, det skrivs om en rånare som jagas i Stockholm samt att Scorsese har gjort en spännande thriller med Jack Nicholson i huvudrollen.

Aftonbladets löpsedel skriker ut att vargar har jagat skolflickor. I pappers-tidningen kan jag läsa om 10-åringar i blodiga gängkrig och om svartsjukedramat som lär ha uppstått i Let’s dance.

I periferin uppfattar jag framsidan av en tabloidtidning som skriver om en yxman i stora feta bokstäver.

På Expressen.se. Där står det om det »galna vädret«, om krokodiljägarens änka som föll i tårar när hon gästade Jay Leno samt om någon slags orgasmskola.

På Aftonbladet.se kan man läsa om att amerikanska ambassaden har »terrorbombats«. Längre ned läser jag om en kvinna som fick båda barnen mördade av sin ex-sambo. Och i anslutning till detta får man läsa om en björn som firar sin 17:e födelsedag med frukt och choklad, och om en lyxprostituerad som blivit hittad mördad i sin säng.

Nätet ger mig följande information:

Att Justin Timberlake och Cameron Diaz bryter upp (jag visste inte ens om att de var ihop). Och att James Brown Jr. inte får ärva sin döde far.

Att Blood and Chocolate är en ny vampyrfilm. Att Apple introducerar iPhone och AppleTV. Dessutom får jag veta att Johnny Depp ska spela rollen som den nyligen mördade, ryske spionen Litvinenko.

Dagen är inte slut än. På kvällen knäpper jag på tv:n och zappar mellan illavarslande nyheter, spännande sport, intressanta dokumentärer, stimulerande inredningsprogram, skandallösa dokussåpor och en och annan filmsnutt.

Vad var det nu du hade att säga mig igen?

Vi omger oss ständigt av elände, sex och nöjen.

Är världen galen? Eller är den bara hårt regisserad? Och varför så sällan goda nyheter?

Sanningen är att det faktiskt inte händer så mycket kul till vardags. Och vi får sällan höra om goda nyheter värda att tala om. Vi kräver mer raffel och dramatik än så i tillvaron. Få orkar skapa det själva. Det finns ingen spänning i att rapportera om flygplanet som landade säkert på Landvetter tidigare under dagen. Inte heller att dagens debatt i riksdagens plenisal avlöpte utan större palavrer.

Det beror på att allt som är vanligt uppfattas som passé. Det är information som redan är processad genom vår förmåga söka mönster och gestalter i det kaotiska. Vanliga saker förväntar vi oss ska hända. Det är det som inte passar in som intresserar oss.

Oavsett om det gäller arbete, relationer, resor och nöje så vill vi inte upprepa oss om vi inte måste. Detsamma gäller tv-program, filmer, böcker, teaterpjäser och dataspel.

Vilken blir då sensmoralen?

Jo, att världen är ganska tråkig. Att vi tycks göra allt för att uppleva något spännande. Att vi har begränsad uppmärksamhet. Och att homo sapiens inte alls är så värst sapiens som många tror.