Barnsliga frågor.
Varför? Därför att de behöver en matte eller husse.Varför då? Därför att det blir roligare med djur. Varför då? Därför att du är gud för dem.
Att barn är nyckeln till bättre insikt och effektivare kommunikation framstår säkert som absurt i mångas öron. Vad kan barn lära oss om så komplicerade ting? En hel del faktiskt. Och på en punkt är de betydligt smartare än oss vuxna.
Förmågan att skapa är din från födseln. Som barn ställde du frågor. Om och om igen.
»Varför är himlen blå? Varför kan inte hunden jama som en katt? Varför har vi två ben och inte tre?«
Och var du inte nöjd med svaren, fortsatte du envist att fråga tills du fick ett bra svar. I munnen som aldrig tystnade ägde du nyckeln till kunskap och utveckling. Du tycktes aldrig få nog. Du ifrågasatte, provocerade och gjorde omgivningen osäker tills du var nöjd med svaren. Du lärde dig ständigt nya saker eftersom du hade vett att ställa frågor om allt sådant som de vuxna fann självklart. Du letade efter svaren på ställen där vuxna människor sällan letar. Du hade lätt för att hitta nya lösningar av det enkla skälet att du aldrig tog något för givet. Och i den meningen var du klokare än dina föräldrar.
Men för att få ordning på en kaotisk värld, för att kunna inordna dig i samhället och känna dig duglig formade du med åren en rad attityder som fick tanken att stelna. Du blev alltmer »vuxen«, bunden till normer och förutfattade meningar.
Det sägs att det bara är barn och galningar som tittar uppåt. Vilken kategori kreativa personer tillhör, vet jag inte, men en sak vet jag: de ifrågasätter saker som andra anser vara självklara. De söker samband mellan saker som verkar oförenliga. För kreativitet handlar i grunden om att söka mönster i kaos. Att förena vilt skilda ting och skapa ny mening.
Kreativa personer, liksom barn, vill veta. Det är därför de frågar så förbannat mycket. Vanliga människor nöjer sig med svaren de får, även om de inte säger dem så mycket. Det beror antagligen på att vi är angelänga om att spela vår roll. Det sena industriella idéklimatet omhuldar nämligen en uppförandekod som säger oss att vi måste vara vuxna, seriösa, rationella och gärna lite baksluga. Känslor, rörelser och relationer har ansetts som fånigt och kvinnligt. Och allt som är kvinnligt, sa den osynliga instruktionsboken, har hört till hemmet, inte näringslivet.
Den här uppförandekoden har lärt oss att uppföra oss mer som dåliga skådespelare än uppriktiga, sociala människor. Den har gjort att vi alla mer eller mindre går omkring med dubbla masker av tillgjordhet och beter oss som vi tror att andra förväntar sig av oss. Värst är det i affärsvärlden, där konsekvensen är att man kommunicerar allt yxigare med varandra och slänger ur sig tomma fraser och svarar med lika slitna klichéer.
Så är det inte för de som har lyckats behålla sina kreativa anlag. För dem tycks behovet av sanning stå över behovet att passa in. Just därför frågar de en gång till. Är svaret lika tomt och innehållslöst då, frågar de än en gång. Och ytterligare en gång. Det är ytterst effektivt. Frågorna upplöser lager efter lager av maskeringar och leder varje svar oss lite närmare sanningen. Så vill du veta och bli kreativare, ställ frågor som bara ett barn orkar göra. Ställ många frågor. Ställ dumma frågor.
Fråga varför? Vad är skälet? Varför då? Och hur det kan komma sig?
Fråga vad som är nyttan? Och vad betyder det? Och vad leder det fram till?
- Nu är frågan: blir det en Fuck logic 2?
- Har brand managementlitteraturen fel?
- Konservativa reklambyråer, hm…
- Barnsliga fördomar om klokskaper och vuxenhet.
- Och vi klagar över brist på kreativitet.