Jag hittade en gammal krönika jag skrev i full affekt för Råd & Rön på vårkanten 2005. Program som Plus, Kalla fakta och Uppdrag granskning väcker inga förhoppningar om att det ska ske några väsentliga förändringar på området. Texten är mer sann idag än då, verkar det som. (Krönikan är uppdaterad.)
Under lång tid var jag handlöst förälskad i Apple. Produkterna, designen, attityden – allt äppelmärket gjorde var rätt. Jag uppfattade det som ett humanistiskt märke som skapade optimism och gav kreativ kraft. I utbyte fick det mina pengar och min bergfasta lojalitet.
Min relation till märket skulle senare beskrivas som föredömligt i varumärkesvärlden. Istället för varumärke skulle man prata om ”lovemarks” och mena en intim relation byggd på ömsesidig nytta, förtroende och respekt. Äpplet var ute efter min själ och fick den.
Men så sprack det.
Det sket sig av ungefär samma skäl som vanliga relationer brister: att den ena parten växer på den andres bekostnad. I varumärkesvärlden brukar det ta formen av girighet.
Droppen för mig var när jag köpte en iPod för 5.700 kronor, ett pris som motsvarar en normal tvättmaskin. Efter 18 månader slutade den fungera på grund av att det uppladdningsbara batteriet inte längre gick att ladda. Appel ville inte byta batteriet, utan föreslog istället att jag köpte en ny iPod.
En annan gång beställde jag ett musikhanteringsprogram via Apples hemsida. Men att det krävdes ett ljudkort för ca. 2.000 kronor för att kunna använda produkten, det utelämnades helt. Och alldeles nyligen köpte jag ett stereokopplingskit av en auktoriserad Apple-återåterförsäljare för 994 kronor. Varken försäljaren eller förpackningen berättade att jag hade fel iPod för att kunna använda produkten.
Dessutom har jag sent omsider upptäckt att låtarna på iTunes Musicstore endast får flyttas fem gånger mellan mina datorer. Plötsligt var det inte lika kul att lägga över låtarna på cd, eller dela mellan mina andra datorer, eller lägga dem på mer än en extern hårddisk. När låtarna kopierats fem gånger försvinner de nämligen spårlöst i tomma intet. Och det var Apple inte så sugna på att berätta om när de tog emot massornas jubel över att ha »revolutionerat« musikindustrin.
Efter ett kvartsekel i reklambranschen vet jag att lagen säger att det tydligt måste framgå vilka förutsättningar som gäller för varan man köper. Med åren har jag dessutom utvecklat en känslig näsa för bullshit i affärslivet. Och nu vädrar jag en unken doft av konsumentförakt och vilseledande reklam.
Vad hände med lovsången till den nya ekonomin och alla vackra ord om konsumentmakt som den globaliserade ekonomin skulle medföra? Vad den gav oss var däremot ny typ av företag:
Fuck U Inc.
Det handlar om att sälja till varje pris, att lova runt men hålla tunt. Det handlar om att dölja villkor och leda konsumenten vilse i den nya digitala djungeln där ännu inga detaljerade kartor finns. Det handlar om att sätta sig över lokala konsumentlagar och fokusera på ungdomar som har svårt att relatera till tidigare spelregler.
Fuck U Inc vill göra kapitalvaror till slit-och-slängvaror, de smyghöjer priser genom att förvandla datorer, mobiler, kameror, mediaspelare eller programvaror till fördyrande tjänster.
Fuck U Inc är ett övergångsfenomen som växt sig stark i klyftan mellan den gamla industrialismen och den nya relationsekonomin.
Plötsligt drivs din konsumtion av tvång istället för lust, som framtidsforskarna pratar så fint om. Förälskelsen byts till misstänksamhet. Vill du få någon konsumentmakt i framtiden måste du bli en högljudd och krävande kund.
Jag har lärt mig att om man inte ställer sig på tvären när något är fel blir man en nyttig idiot, en sån som köper en ny vara i förtid bara för att Fuck U Inc har bestämt så.
Men så dum är jag inte.
Det är inte du heller.
