Mine goes to eleven.

Jag fick nys om en ovanligt välskriven artikel av Mark Gimein i New York magazine. Den handlar om David Lubars och om vad han vill åstadkomma i reklambranschen. Han var creative director på BBDO i Kalifornien på nittiotalet, flyttade sedan till Minneapolis för att axla det kreativa ledarskapet på Fallon, där han bland annat var dirigent bakom kända kampanjer för Citibank (»identity theft«) och BMWs kända kortfilmer (som belönades med Cannes Lion Grand Prix för några år sedan). Sedan lockades han till New York och BBDO. Byrån presenterade honom som den som skulle leda byrån in i den nya, spännande och samtidigt skräckinjagande reklamvärld som lär blir en mustig soppa av TV-Internet-tele-plus-alla-andra-tänkbara-applikationer-vi-ännu-inte-hört-talas-om. Det är ett stort ansvar och man förstår direkt att den hårdhudade ledningen naturligtvis ställer höga krav på honom.

Är han rätt person? Gerry Graf, tidigare kreativ ledare på byrån och numer kreativ överkucku på Chiat/Day, sa bland annat följande om David Lubars:

»To be a creative director requires creativity, leadership, and vision,« sa Gerry Graf. »Lubars has all of those.«

Vad är då den nya generationens reklam? David igen:

»The business of Subway is selling sandwiches, but the essence of Subway is caring about your children. The business of United is flying planes and staying out of bankruptcy, but the essence of United is caring about your stupid job interview.«

Ta dig tid och läs artikeln. Han berättar om den gamla generationens kreativa ledare på Madison Avenue och vad som skiljer dem från sådana som han själv. Han nämner samtida kreativa toppbyråer som Fallon och Crispin Porter + Bogusky. Han pratar naturligtvis också om det nya medielandskapet och den nya tekniken:

»Technology experts were all saying, ‘We’re the new marketing and these old bloated gasbag traditional TV agencies are going to go away’«, säger han. »I said to myself, ‘I don’t like this, and I don’t believe it.’ There’s been 100-plus years of marketing knowledge. There’s a craft to it, there’s an art to it. You can’t just learn how to do it because you’re on the Internet. But what they’re doing on the Internet, I can learn that.«

Han berättar vidare att hans främsta jobb inte är att sälja sina kunders produkter, utan att skapa ett livslångt förhållande mellan märket och konsumenten. Han beskriver det som ett förhållande. Du gifter dig, ni ger varandra löften och hjälper sedan varandra genom livet. Ni gör saker för varandra. Och hans jobb, som han ser det, är att få dem att upptäcka varandra. »Och jag talar bara sanning«, förklarar han, »genom att visa hur saker och ting verkligen är och inte genom att måla den i sockersöta färger.

David vill undvika reklamen helt, han vill göra reklamen till en konsumtionsprodukt. Han är ärlig på ett sätt medan Alex Bogusky är ärlig på ett lite annorlunda sätt (se även We want you to know that we know that you know i den här bloggen). Så här uttrycker han sig i artikeln:

»I don’t mind looking like we’re selling something. I just want to make sure everyone’s in on the joke. Everyone is having fun with it. The consumer is there, and they know we’re trying to sell a Mini. Why else would we be there, y’know? And we know that they know.«

Lägg nu jobbet åt sidan för en stund och läs artikeln.

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• Nytt från BBDO och David Lubars.
• David Shrigley’s underbara värld.
• Ovanligt kaxigt från BBDO?
• George Lois, my hero.
• George Lois, depression boy.