Mine goes to eleven.

Jag var tvungen att nypa mig i armen när jag såg den första annonsen från Svenskt Näringsliv i DN häromdagen. Jag var övertygad om att jag var tilllbaka på det mörka 70-talet. Den trångsynta debatten mellan höger och vänster hade sluppit ut från igenbommade rum i minnets korridorer. Jag hörde Bohmans högerramsor blandas med protestsånger från linsdoftande alternativfestivaler. Jag kände den unkna doften av Staffan Westerbergs strumpor i tårtan samtidigt som jag erinrade mig hur fröken Sommerlath blev drottning Silvia. Jag överfölls av bilder på kapitalistsvinet med cigarr i mungipan och hög hatt, i verbal brottningsmatch med en smutsig kommunistjänta i näbbstövlar och palestinasjal. Det var en tid full av förvirring och intolerans. Det var Vietnamkrig, Baader-Meinhof, Watergate, AP-fonder och Geijeraffär. Och det var en tid långt från den vi lever i idag.

Men nej, jag drömde inte. Tyvärr. Svenskt Näringsliv ville önska god jul med sur lektion i nationalekonomi.

I vilken tid lever Svensk Näringsliv egentligen? Har man sovit i 35 år? Var är känslan för kontext? Vem vänder man sig till? Och vad får de att tro att en simpel saga, fullkomligt sprickfärdig av självgodhet, ska öka förtroendet för landets arbetsgivare?

Innehållet känner de flesta redan till, så där tillförs inget nytt. Anslaget är överlägset, pekpinneaktigt och förolämpande för varje normalintelligent svensk. Nog för att jag alltid tyckt att Svenskt Näringsliv utmärkt sig för bristande kontakt med verkligheten, men det här är ett märkligt bottennapp för organisationen i fråga.

Grattis Svenskt Näringsliv! Nu kan ni somna om.

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• Först näringslivet, nu annonsörerna. Hm…
• Dåligt är bra.
• Är du krängare eller historieberättare? Del 2.
• Relationshybris som kom av sig.
• Var är alla sköna karaktärer?