Från lodis till firad creative director.
Boken Blacktown fick det att knyta sig i magen på mig. Det är historien om en ung man som får sämsta tänkbara start i livet, men som överträffar allas förväntningar och slutar som creative director på en av världens mest välrenommerade byråer. Den bisarra historien skildrar hans skräckfyllda bergochdalbanefärd genom livet.
Berättelsen börjar i en dammig förort i de västra utkanterna av Sydney. Det var femtiotal. Husen låg uppradade som skokartonger, resta av landets regering för att ordna tak över huvudet på samhällets tredjeklassare, de invalidiserade krigsveteranerna från Koreakriget.
I en av dessa förvaringsplatser bodde en ovanligt bitter och våldsbenägen man, sänkt av sprit och gevärskulor. På grund av ett sällsynt anfall av osjälviskhet lät han en ensamstående mor med tre barn flytta in och ett av dessa barn är historiens huvudperson. Han heter Shane Weaver och han skrev boken vid 48 års ålder. Shane gör ingen hemlighet av att han är alkoholist och obotlig sängvätare. Han berättar att han har varit både offer och plågoande. Han har varit en mänsklig »boxing bag« och australiensisk mästare i proffsboxning. Han har bevistat dårhus, både som intagen och som mentalskötare. Han har ätit ur soptunnor och dinerat på några av världens mest exklusiva restauranger.
Sju år innan han satte sig för att skriva boken om sitt liv var läkarna ense om att han skulle vara död inom ett år. Shanes egen slutsats var allt var möjligt. Det måste finnas ett liv efter dödsdomen.
Han minns en kväll i Blacktown när han var barn. De satt tillsammans med sin mor runt middagsbordet. Plötsligt blev allt svart. Som på en given signal försvann de som råttor i mörkret till sina gömställen, varpå en adrenalinstinn tystnad sänkte sig över det lilla huset. Pappa hade kommit hem. Han stod med all säkerhet orörlig vid kylskåpet, precis innanför köksdörren. Kanske blinkade han med ögonen för att vänja sig vid mörkret innan jakten kunde ta sin början. Möjligen rengjorde han sina glasögon med sin näsduk. Plötsligt smällde en stekpanna in i väggen.
»Kallar du den är hundskiten för mat?«, skrek han.
Även om Shane inte kunde se honom visste han att styvfaderns ådror löpte som rep runt armarna, att näsvingarna fladdrade som på ett vilt monster, att han dreglade av raseri och höll en elsladd i näven. Det slutade alltid likadant. Pappan fann sitt offer, som han pryglade sönder och samman tills den vuxne mannens muskler inte orkade arbeta mer.
Det var en vanlig dag i Shane Weavers liv.
Omständigheterna gjorde Shane till en arg, ung människa. Snart lärde han sig att kanalisera sin aggressivitet genom boxningen. Och på sin 23:e födelsedag, den 25 april 1975, hade han nått sitt mål, att boxas om den australiensiska titeln i mellanvikt. Motståndaren var Ricky Patterson, en ökänd aboriginer som hade slagit ut alla sina tidigare motståndare. Senast de möttes hade Patterson fullkomligt slaktat honom i ringen. När matchklockan ringde, hade Shane krupit till sin ringhörna och inte förmått andas normalt på en halvtimme. Men han hade åtminstone stått tiden ut. Därmed var han unik och rättmätig utmanare till titeln.
Två blodiga ögon, en saknad tand, en mosad näsa och 45 minuters ursinnig tvekamp senare höjde domaren Shanes hand i luften som australiensisk mästare.
Fem år senare fick Shane sin andra dotter, Anna. Men han lade knappt märke till det för Shane hade försvunnit in i en tio år för sen glamrockfantasi, spetsad med sprit och droger. Hans soundtrack för stunden var Lou Reeds »Take a walk on the wild side« och han tog för vana att besöka puben iförd ögonskugga och läppstift. Gud nåde den som tittade två gånger. Vid ett tillfälle kastade en man vid urinoaren en något för lång blick, varpå Shane nöp av strålen, knockade honom medvetslös och avslutade det hela med att pissa på den liggande.
Efter att nästan ha tagit livet av en man flydde Shane till västra Australien. Där blev han kristen, nykter och helhjärtat inställd på att försöka skaffa sig ett anständigt arbete. Det var då han fick syn på en liten platsannons som sökte en ambitiös copywriter. Trots att Shane bara hade en vag uppfattningen om vad befattningen innebar ägnade han hela natten åt att skriva sin ansökan. Det var ingen jobbansökan, det var snarare en ansökan om ett anständigt liv. Mot den bakgrunden var hans anslag minst sagt kaxigt:
»Vilken av dessa personer skulle du anställa: En smutsig suput? En cynisk mentalskötare? Eller en rabiat boxare? Förmodligen ingen av dem. Men en smart reklambyråchef skulle helt säkert gnida händerna av förtjusning över en kombination av de tre.
En copywriter måste vara kapabel att känna empati för de personer som han ska adressera. Ju fler människor han kan relatera till, desto bredare blir hans kapacitet att kommunicera.
Jag erkänner att jag är alkoholist, mentalskötare och ex-boxare. Jag är en av dessa personer samtidigt som jag inte är någon av dem. Personerna finns med mig som facetter i min utveckling, som en evolutionär fas i mitt liv.«
Han fortsatte med att berätta att alkoholisten numera var nykter, mentalskötaren kristen och boxaren humanist. De kunde alla skriva. Och alla var utrustade med en kreativ känslighet som sträckte sig från djupaste perversiteter till det ytterst sublima.
»Ord är den vanligaste valutan vi använder och jag väger varje ord på guldvåg innan jag använder dem. Det är en vana, inget jag behöver påminnas om.«
Fyra dagar senare blev han kallad till intervju och efter ytterligare några dagar kom svaret från McCann-Ericksons creative director, Gordon Dawson:
»Du skrämmer skiten ur mig. Men jobbet är ditt.«
Alla kan räkna ut vad som sedan skedde. Han sumpade sin chans, han började kröka, gjorde bort sig, fick sparken, sabbade äktenskapet och var tvungen att ta diskjobb för att försörja sig. Men någonstans inom honom fanns en spirande känsla av att kommunikation var hans fält. Hans stora talang gjorde att han fick flera chanser, allt större uppdrag och allt godare renommé. Men hans benägenhet att ta till flaskan medförde att renommét sjönk lika snabbt och fick finna sig att bli utkastad ur branschen vid ett flertal tillfällen.
Två saker förändrade hans liv. Han träffade en ny kvinna som förblev hans kärlek för resten av livet och han fick ett oväntat telefonsamtal när han jobbade som diskare på en lokal sylta i Blacktown, mestadels full eller hög på speed.
En headhunter föreslog honom ett jobb som copywriter på Tequila, en reklambyrå i Singapore. Ett år senare blev Shane befordrad till creative director och fick ett lönelyft som nästan fick honom att tappa andan.
Ett år och sju internationella reklampriser senare ringde återigen en headhunter och berättade att Ogilvy & Mather sökte en creative director för både Ogilvy Interactive och OgilvyOne, deras direct marketing-enhet. Efter att ha träffat O&Ms ordförande, Paul Davis och deras creative director, Andy Greenaway, tackade han ja till jobbet.
Sex år tidigare stod han i ett bullrigt kök och diskade tallrikar. Nu hade han rykte om sig att vara en passionerad reklamman av internationellt snitt och sades vara den mest bidragande orsaken till att byrån hade vunnit många uppdrag.
Enligt Shane själv berodde hans senfunna lycka och osannolika karriär på fyra saker: Han hade ordets gåva. Han hade förmågan att omvandla sitt handikapp till en fördel genom att kunna känna äkta empati med folk i alla klasser. Han hade turen att träffa en kvinna som hade vett att både älska honom och ställa tuffa krav på honom. Och han hade en mor som aldrig förlorade hoppet om honom.
Shane var ingen »ice-man« i sina egna ögon. Att konfronteras med mäktiga CEO’s på internationella företag hade alltid skrämt honom halvt från vettet. Men han utvecklade en stensäker metod att behålla lugnet i situationer som dessa. Han stirrade över bordet och frågade sig själv:
Vad ont kan han egentligen göra mig? Han jämförde situationen med alla de gånger han stått i ringen eller tänkte på de tillfällen då någon ringde på hans dörr och stack en puffra i hans ansikte samma sekund han öppnade. Eller så tänkte han på sin styvfar och rös. Dessa tankar hjälpte honom att sätta allt i sitt rätta perspektiv.
Shane hade tur. Hans syskon gick det sämre för. Hans yngsta syster Sarah tog livet av sig. Hans andra syster Beth blev pånyttfödd kristen och drogs till en gud som kunde förlåta hennes fars smutsiga och trevande händer. Hans bror Kelly bor under falskt namn någonstans i Queensland i självvald ensamhet. Hans andra bror Tony är intagen på sluten psykiatrisk vårdanrättning med persiennerna ständigt nerdragna i sällskap av paranoia, Tom Waits och John Lennon. Och hans yngste halvbror, Richard, är hopplöst ensam och kan aldrig sluta be om ursäkt för att han är son till sin far.
Bokens titel, Blacktown, anger tonen. Ingen bok har skrämt mig så mycket sedan jag läste American Psycho. Men till skillnad från den är Blacktown fylld av mänsklig värme och djup insikt om människan utsatthet i en många gånger smutsig värld.
Jag skulle ha träffat Shane i Singapore 2001. Då var han en främling för mig, men intrycket jag fick av hans breda, hjärtliga australiensiska dialekt i telefonen sade mig att han var både rolig och sympatisk. Dessvärre lyckades vi aldrig hitta en gemensam lucka i våra ihoptryckta kalendrar. Nu vet jag varför.
Han skrev för sitt liv. Två år senare släpptes boken. Året efter dog Shane. Hans misshandlade lever hade fått nog.
- David Shrigley’s underbara värld.
- Barnsliga fördomar om klokskaper och vuxenhet.
- Glöm det, Per. Det är inte realistiskt!
- Vad vet Tingsek om reklam som inte du vet?
- Internationell marknadsföringsguru ansluter till Camitz sparkling vodka.