rthur C. Clarkes död häromdagen knuffade in mig i existentiella grubblerier. Clark har jämte Philip K. Dick, Isaac Asimov och Ray Bradbury, utvecklats till en av 1900-talets största sci-fi-författare (mest känd för “2001–a space odyssey”). Hans träffsäkra prognoser om framtiden gjorde honom till en mycket trovärdig futurist.
Mindre känt är att han var en framstående humanist med ett förflutet som flygofficer och ordförande i the British Interplanetary Society. Få vet att han 1945 lade fram en avhandling med titeln »Wireless world« där han argumenterade för en idé som ledde fram till satellitkommunikationen – och enligt honom själv, det viktigaste han någonsin skrivit. Därutöver blev han nominerad till Nobels fredspris 1994 och adlad fyra år senare.
Arthur C. Clarke var dessutom en stolt riddare av den universella kreativiteten. Hans tre lagar är välkända och ofta citerade:
1. När en äldre, framstående vetenskapsman slår fast att något är möjligt, har han oftast rätt. När han konstaterar att något är omöjligt, har han sannolikt fel.
2. Det enda sättet att upptäcka möjlighetens gränser är att våga sig utanför gränserna till det omöjliga.
3. All hyfsat avancerad teknik går inte att särskilja från magi.
Han betonar människans förmåga till att skapa genom att drömma och fantisera. »Många tekniska framsteg har föregåtts av vanliga människor som först föreställt sig dem och skrivit om dem«, sade han. »Jag är säker på att vi inte skulle ha fått se några människor på månen om det inte vore för H.G. Wells and Jules Verne«.
En stor man har lämnat jorden. Lyssna på hans avskedstal till mänskligheten efter, som han själv uttrycker det, nittio fullbordade varv runt solen.
