Mine goes to eleven.

et här är ett verk av konstnären Måns Wrange med titeln Näst bäst – 13 sekunder från evigheten. Det ingår i det smått absurda projektet Misslyckandets encyklopedi (Encyclopedia of Failure) som han startade 1989 och som pågick i cirka tio års tid. Under den här tiden har Måns intresserat sig för olika aspekter av misslyckandet: Det bortglömda, det mediokra, det oavslutade, om bitterhet, missförstånd, frustration och om att nästan lyckas (och försvinna i bortglömdhet). Ett av de mest sorglustiga verken är döpt till Slutpunkt.Det består av slutpunkter i ett urval av oavslutade romaner som är uppförstorade lika många gånger som antal sidor i den oavslutade romanen. Varje uppförstorad punkt har sedan fått ta formen som diffus skulptur på en lackerad träfot med en informativ mässingsskylt. De oavslutade romanerna är The man without qualities av Robert Musil, Slottet av Franz Kafka, Convivio av Alighieri, Sanditon av Jane Austen samt Billy Budd av Herman Melville.

Måns fascineras av den skarpa gränsdragningen mellan framgång och misslyckande. Han konstaterar att nästan varje aspekt av det mänskliga beteendet klassificeras som lyckat eller misslyckat. Denna iver att dela in mänskligheten i vinnare och förlorare, menar han börjar redan från födseln genom lek, idrott och skola. Den institutionaliseras i vuxenåldern via titlar, lönegrader, social status och boende. Till och med i familjelivet och kärleken bedömer vi varandra som lyckade och misslyckade.

ad som anses misslyckat skiljer sig från kulturer emellan och beror på vem som har det så kallade problemformuleringsprivilegiet. I USA råder drömmen om den individuella framgången, medan vi i Sverige har byggt upp en välfärd som grundar sig på kollektivets vilja att till varje pris undvika att individen misslyckas.

Måns konstaterar vidare att livet – både existentiellt och i strikt, klinisk medicinsk mening – handlar om att ständigt förhala det obönhörliga och absoluta misslyckandet – nämligen döden. Här går mina tankar till två klassiska böcker om livets mening. Dels Viljan till mening av Viktor Frankl och Myten om Sisyfos av Albert Camus. Den senare imponerade stort på mig under mina svartklädda, existentiella år genom att redan på första sidan konstatera att den yttersta meningen med livet är att inte ta livet av sig.

ammanfattningsvis drar Måns slutsatsen att vår definition av misslyckande har varit mer normgivande såväl kulturellt som politiskt och psykologiskt än definitionen av framgång. (Läs en annan rolig och intressant betraktelse av misslyckande på designern Robs blogg.)

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• David Shrigley’s underbara värld.
• Fuck U Inc.
• Frihet, sanning och lögn.
• Om reklamare över fyrtio.
• Aj då! Det var inte bra.