Mine goes to eleven.

ag läser i Ad Age att många reklambyråer möter nedgången i reklamproduktion med att skapa nya produktidéer. I vissa fall handlar det om riktiga produkter, i andra fall handlar det om ställföreträdande produkter (som i fallet med Mother som tycks använda sina produkter för att marknadsföra byrån). Resonemanget tycks gå ungefär så här: om nu byråerna sitter på ett kreativt kapital som de inte får avsättning för i traditionella medier blir följden att man letar efter andra områden att sälja sin kreativitet på. Självfallet satsar man då på digitala medier, men vi ser också nyss nämnda produktutveckling liksom produktplaceringar, event och mer direkt involvering i populärkulturella produkter som tidningar, böcker, filmer, tv-serier och liknande.

et här är konsumtionsbar reklam, som jag brukar säga, och det är fantastiskt intressant. Det innebär reklam som inte tränger sig på, som inte innebär mental våldtäkt, men som istället fyller någon form av nytta hos konsumenten, funktionell såväl som psykologisk. Och allt är pådrivet av att reklamen har tappat kontakten med sina konsumenter och falerar i äkthet och substans. En byrå som verkar tänka i de här banorna är Brooklyn Brothers. Jag ser med stort intresse på hur den här diskussionen nu viker ut sig på bred front i branschen.

ör själv har jag varit närmast förhäxad av dessa tankar i många år. Ingen förstod någonting över huvud taget när jag (och några andra) försökte prata om detta seriöst för cirka 7-8 år sedan när vi skulle föra in en mindre byråkedja på nytt spår. Det är först nu, när de stora konsumentjättarna börjar satsa pengar och det plötsligt börjar skrivas om den nya reklamen som fåren i branschen får upp ögonen. »Pretentiöst!« var ett av flera tillmälen när jag presenterade mina tankar. En av dessa var att skapa egna produkter och »branda« dem i en liten skara, men det här var under en tid då den huvudsakliga diskussionen handlade om reklamen skulle vara online eller offline, vilket naturligtvis innebar att allt som föll mellan dessa kategorier så gott som alltid bemöttes med ogillande. Men, som sagt, det är skillnad nu.

Jag får en konstig känsla i kroppen när jag läser om detta i Ad Age. Jag ser ett mönster i det här, som upprepar sig. Och man frågar sig varför?

Jo, det största skälet till att folk ogillar saker, har jag upptäckt, är att det är okänt. Det man inte känner igen blir man som regel osäker inför. Och osäkerhet är inte den bästa känslan när man vill växa, förnya sig eller ge sig ut och kriga om nya marknadsandelar.

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• Kärlek är som reklam.
• Var är alla sköna karaktärer?
• Ny forskning om vårt undermedvetna språk.
• En till många eller en till en?
• Hotar Facebook din integritet?