Mine goes to eleven.

et började med att jag var hemma hos flickvännen och fick syn på en liten tavla som David hade gjort. Den bär titeln »Deaf cube” och föreställer en pyramid som försöker konversera med en stum kub utan framgång. Sedan fick jag en av hans böcker i handen och föll direkt. Jag log, skrattade, flämtade och förfasades över hans teckningar som är både råa och naiva. David Shrigley är engelsk konstnär som är verksam i Glasgow. (Läs mer om honom här.) Han har en skarp blick för det absurda i livet. När jag betraktar hans alster undrar jag stillsamt vad som rör sig innanför pannbenet på honom och konstaterar att hans värld inte helt överensstämmer med min. Hans värld är inte helt frisk om man säger så, eller är det kanske min värld som inte är det? Hursomhelst är det i överlappningen vi möts. Och där, jävlar i mig, rockar det rejält.

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• Barnsliga fördomar om klokskaper och vuxenhet.
• George Lois, my hero.
• Kan David Lubars damma av BBDO?
• Misslyckandets encyklopedi.
• Efter nittio varv runt solen.