Mine goes to eleven.

ag erinrade mig en dråplig historia häromdagen, som dessutom är sann. Jag var inte inblandad i det kreativa teamet, min roll var åskådarens och den närmast sörjande. Historien har med all säkerhet modifierats i mitt huvud sedan den inträffade. Sensmoralen är att det är viktigt att alltid förbereda sig väl, behålla ödmjukheten och odla det kritiska sinnet. Händelsen utspelades sig på den tiden då det fortfarande gick att ringa upp ett kundprospekt och säga att man hade en genial idé, få till en kort presentation och då och då återvända till byrån med hela reklamkontot i portföljen.

Det började med att P under en reklambyråfrukost irriterade sig över reklamen för ett i övrigt mycket kompetent och trovärdigt tvättmedelsmärke med tydlig ekologisk profil. »Det är värt mycket bättre«, resonerade han. »Vi kan bättre«, sa han mellan knäckebrödstuggorna. Senare meddelade han glatt att han hade en idé. M, som var art director, tyckte att den var förträfflig och skred till verket med en en typ av självutplånande entusiasm som bara han kunde uppbringa.

jälv upptäckte jag att något intressant var på gång först när jag såg M slita vid kopiatorn. Vid sin ena sida hade han en trave med perfekta foton och noggrant typograferad text, vid den andra ett berg av kasserade kopior. Vad som hände däremellan var att han rev och slet och skakade och sparkade med kopieringen för att få till den där exakta känslan av ett tilltufsat jordklot med utmätta resurser. Hans ögon var sprängfärdiga av en överdos av plötsligt världssamvete. Jag kände en liten kittling gå genom kroppen. Från det jag kunde se såg det onekligen ut som en spännande idé.

De båda kreatörerna arbetade med en frenesi som vi andra aldrig har sett hos dem förut. En morgon stod de framför en rad svarta pannåer med kampanjskisserna prydligt uppklistrade. Kollegorna var hänförda. Kreatörerna uppenbart stolta. Det var en stund av genombrott, om än en knapp sådan. De båda kände att några ord var på sin plats. »Kreativitet handlar om att hitta nerven« sa de. »Det handlar om att gå utanför boxen. Våga göra annorlunda. « Projektledaren D hade svårt att dölja sin upphetsning. »Satan i gatan va bra!« ropade han. »Jag fixar möte direkt«.

ort därefter sken tre breda leenden ikapp på byrån. Presentationen var över och de meddelade att den tilltänkta kunden var överlycklig. »Och inte nog med det”, tillade de, “de tyckte idén var för bra för att enbart användas i Sverige och lovade att de skulle bearbeta ledningen om att köra kampanjen över hela Europa«. Alla åhörare inklusive jag själv tolkade detta som en oerhört positiv nyhet. Och någonstans djupt inne i kreatörerna började en sprittande känsla ta form. Genombrottet var nära.

Eftern en tid hade det efterlängtade mötet med europaledningen i Bryssel bokats. Flygbiljetter beställdes. Skisser förfinades. Argumenten putsades. Blickarna skärptes. Och hanen osäkrades. Nu var det dags.

Jag jobbade över den kvällen då P kom in på byrån efter den stora presentationen. Han var märkbart berusad. »Hur gick det?« frågade jag upphetsat. »Åt helvete!« skrattade han. Mina ögonbryn for upp i pannan. »Berätta!«

ag vet inte vad vi tänkte på« sa han och skakade uppgivet på huvudet. »Vi flög ner förväntansfulla och glada. När vi var på plats eskorterades vi in i ett gigantiskt styrelserum. Framför oss satt nio buttra män i mörka kostymer. Inte ett leende så långt ögat kunde nå. De såg ut som karikatyrer av seriösa affärsmän, till skillnad från här hemma i Sverige där det bara är eldsjälar. Plötsligt insåg vi allvaret i situationen, för det var dom här vi skulle presentera vår idé för. Vi blev så nervösa att vi höll på att skita i brallorna. Vi stammade och fumlade oss fram genom presentationen. Skisserna kunde dom inte se för dom hade D ställt mot en vägg flera meter bort.«

Vad både jag och P visste var att D inte direkt tillhörde reklamvärldens intelligentia. Det var inte med sin vassa tanke och väldokumenterade analyser som han gjorde affärer. Nej, kunderna drog sig till honom för hans enorma sociala kapacitet. Han byggde sina case på charm, entusiasm och fysisk närhet. Särskilt det senare, han drog sig nämligen inte för att ta på folk, han kramades, dunkade i ryggen och kände han för det kunde han även nypa en och annan i kinden. Det var hans stil och så hade han byggt sin framgång.

P fortsatte: »Det var i det här läget som D antagligen bestämde sig för att lägga in en extra växel. För det var nu han reducerade sig själv till en babblande fåntratt. Jag och M kunde tydligt se hur mungiporna sänktes på männen på andra sidan bordet.«

blev alltmer förvirrad, vilket yttrade sig i att han irrade fram och tillbaka i rummet. Det gjorde bara männen ännu mörkare i sinnet. Som ett sista försök att återta kontrollen började han rabbla reklamklichéer, taskigt översatta i all hast på bruten engelska och krama en stackare i den stillatigande panelen. Mitt i allt detta kaos var några skisser på väg att lossna från pannåerna. Kort därpå kunde de gapande männen se hur en skiss tappade sitt fäste och sakta gled ut på golvet, varpå D, som inte hade en av sina bästa dagar och som inte var i perfekt balans, snavade på den och föll som en fura till golvet.

Men en blandning av förvåning och stillsamt förakt kunde herrarna höra ett sista fåfängt försök från underliga mannen som sprattlade på golvet. »This campaign could save the world!«.

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• David Shrigley’s underbara värld.
• Bruno K. Öijer, anarkistisk ordvrängare.
• Honda: ytterligare en studie i misslyckande.
• Med högsta möjliga hastighet.
• Vad vet Tingsek om reklam som inte du vet?