Skandinaviska banken och Enskilda banken skulle fusioneras och Arbmans var byrån som skulle förkunna detta för den svenska publiken. Alf Mork stod bakom det hela. Scenen var romantisk. Ernst-Hugo Järegård spelade en ungkarl som dejtade en ung, vän kvinna (från dåtidens populära tv-serie Fortnight-sagan). De satt i en båt. Ernst rodde och kvinnan lyssnade artigt med sina nykära uppsyn medan han babblade på om bankfusionen på svenska. Hon hör honom upprepa namnet flera gånger och till slut avbryter hon honom och säger på engelska:
»Skandinaviska Enskilda banken, does that mean I love you?«
Det är enligt min mening en av de bästa reklamfilmer som någonsin har gjorts i Sverige.

Jag hörde till dem som satt uppe en hel natt och lyssnade på sportradions direktsända titelmatch mellan Ali och Forman i Kinshasa. Efter Alis knock kunde jag fan inte sova mer den natten. DEt enda jag gjorde i plugget dagen efter var att prata om fajten.

Det är just det som gör honom till hjälte: han såg ut som en förlorare men reste sig och vann. Tvärs emot alla förväntningar. Alla såg ju att Foreman höll på att köra slut på honom. Alla såg ju att Ali inte hade krafter att bemöta bombardemanget på kropp, armar och huvud från historiens förmodligen mest hårdslående boxare. Folk trodde att de såg sanningen, men Alis strategi var att låta Foreman tro att segern nästan låg i Foremans egna händer. Men Ali bara lurades. Det spratten gav honom segern och världsmästarbältet, men det kostade honom sannolikt både den fysiska och psykiska hälsan för resten av hans liv.

Cassius Clay, sedemera känd under sitt konverterade namn Muhammad Ali är väl ett jättebra exempel hur en gudabenådad, karismatisk idrottsman kan utnyttjas i religionens äckliga syfte. Boxare brukar sällan förbli speciellt smarta och jag hävdar att Cassius under större delen av sin karriär tjänade som ett instrument. Hade varit bättre om han fick förbli boxare.

Stort tack för att du nämner Steven Segal, en av mina husgudar i modern tid. Inte för att han är en bra skådis, inte för att han väljer de bästa filmerna, eller för att han egentligen tillfört filmhistorien något nytt alls, utan för att han är en äkta hjälte.
Så jävla rättrådig. Så jävla långt ifrån korrumperad man kan komma. Så jävla vidrigt genomädel. Dessutom, när han slår någon – då faller de. När han skjuter mot någon, då träffar han.
Steven, de skrattar åt dig i Hollywood. Men skit i det. Hollywood har aldrig vetat något om äkta filmhjältar.