Glöm det, Per. Det är inte realistiskt!

»Kom ner på jorden nu!«
»Kan du inte vara lite seriös för en gångs skull!«
»Ha ha, kul. Men låt oss återgå till allvaret…«

Varje gång jag hör den här typen av invändningar flämtar den inre lågan till. Nu råkar det vara så att jag har gott om bränsle, så lågan hämtar sig i regel snabbt. Men vid dessa tillfällen brukar jag knyta näven i fickan och tänka:

»Din ynkliga pessimist! Vad vet du, egentligen?«

Jag förstår att det måste finnas de som inte är genuint kreativa, sådana som har uppgiften att bevaka, kontrollera och förvalta saker som andra har uppfunnit. Men det som förvånar mig är att de ideligen får ta åt sig äran för de kreativa människornas bedrifter. För det är precis det som händer när man stillatigande godkänner alla dessa efterkonstruktioner vi dagligen hör, historierna och tänkandet som rationaliserar det äkta förloppet (som aldrig är rationellt) och reducerar det geniala, kreativa infallet som skapade den nya lösningen från början till siffror, diagram och principer som huggs i sten.

»Pessimisten är den som ser svårigheten i varje problem.« Sa Winston Churchill. »Optimisten däremot, ser möjligheten i varje problem.«

Realister, pessimister och cyniker tröttar ut mig. De avrustar mig. Och provocerar mig när de tror att man kan lösa problem med samma typ av tänkande som skapade dem. Det är precis tvärtom: för att gå vidare krävs det helt andra tankar, nya banor, idéer som bryter mot precis det som världens alla mekanister tror ska föra dem framåt, men som i själva verket för dem bakåt.

Vill du veta vad som krävs för att skapa idéer som skakar världen? Här är sex egenskaper:

1. Lidelse.
2. Fokus (intill besatthet).
3. En obotlig optimism.
4. Handlingskraft utöver det vanliga.
5. Lust att leka, dekonstruktruera, rekonstruera och experimentera.
6. En smula tur.

Det vi föredrar att kalla för »omöjligt« visar sig ofta i efterhand ofta vara fullt möjligt. Det är bara det att vi inte såg möljligheten tidigare. Och det beror i sin tur på vår fula ovana att bedöma det som är nytt utifrån det som är gammalt.

Det ger inte det nya särskilt stora chanser att överleva.

Kreativitetens absurda natur förstod redan de gamla grekerna. Platon anmärkte tydligt på detta när han sa att vi har lätt att förlåta ett barn som är rädd för mörkret, men den stora tragedin med livet är när vuxna män är rädda för ljuset.

Eller – är man frestad att tillägga – när man misstar mörkret för ljuset.

Historien är full av personer som ena stunden verkar smått galna, men i andra stunden geniala. Det är precis som Mark Twain sa: »A person with a new idea is a crank until the idea succeeds.«

John F Kennedy är en av dem. I sitt tal inför kongressen i maj 1962 sa han följande:

»I believe that this nation should commit itself to achieving the goal – before this decade is over – of landing a man on the moon and returning him safe to the earth.«

En annan var James »Cinderella Man« Braddock, verklighetens Rocky Balboa, som mer eller mindre gled in i rollen som punching bag bara för att tjäna ihop till sitt uppehälle. Men så en dag fick han chansen att möta världsmästaren, Max Baer. Mot alla odds, och trots allas förväntan, vann Cinderella Man matchen efter femton ronder.

Augusto Odone är en annan typ av hjälte som räddade sin cancersjuke son efter att hela läkarvetenskapen dömt ut sonens chanser att överleva. Odone chockade hela den medicinska världen genom att hitta Lorenzo’s oil, ett medel som hindrar utvecklingen av den tidigare obotliga, genetiska hjärnsjukdomen ALD.

Och så har vi Pete Strudwick som råkade födas utan händer och fötter. Världens ackumulerade ironi gjorde att den lille pojken inte kunde tänka sig något annat än att en dag kunna springa ett maratonlopp. Långt senare, mot alla förväntningar, lyckades han springa Pike’s Peak Marathon, som sträcker sig kring ett av de högsta bergen i Colorado. Och inte nöjde sig med det, han sprang vidare mot nya mål och vid 45 års ålder hade han totalt tillryggalagt en sträcka som motsvarar två varv rund jorden.

Jag känner dessutom en uppfinnare som konstruerade ett litet flygplan. På jungfruflygningen dök plötsligt planet rakt ner i marken och han vaknade upp med fötterna på ett helt annat ställe än benen var. Läkarna rådde honom att börja vänja sig vid ett liv i rullstol. Det tyckte inte han var en så god idé och idag skuttar han omkring med nästan obetydlig assistans av kryckor.

Många av de smarta grejor som vi har att tacka stora uppfinnare för har inte tillkommit av samlade klokskaper och beprövad erfarenhet. Tvärtom har de oftast tillkommit av rena tillfälligheter, för att inte säga direkta misstag. Listan är lång, men här är några kända exempel:

Mikrovågsugnen. Toaletten. Tuggummit. Periodiska systemet. Pacemakern. Och Post-it-lappen.

Men en av de märkligaste framgångarna tillhör nog Steven Bradbury (bilden ovan).

Han visade, i likhet med Strudwick, att vågar man bara sikta mot stjärnorna kan man faktiskt bli en stjärna i slutändan. Bradbury var något så ovanligt som en vintersportare bosatt i tropiska trakter. Hans sport höll på att beröva honom livet vid två tillfällen. Först fick han skärsår så djupt att han var nära att förblöda. Sedan bröt han nacken. I samma stund han blev kvitt nackstödet började han fråga runt om ekonomiskt stöd för en kommande OS-satsning i Salt Lake City 2002. Och dit var det bara arton månader.

Hela vägen fram till finalen möttes han av råa hånskratt. Det värsta var att kritikerna hade rätt. Vad skulle han i OS att göra? Han hade passerat bäst före-datum och tillhörde inte längre de bästa åkarna. Men det struntade Stephen i. Han ville försöka ändå.

Guldet blev till slut hans. Inte för att han var den starkaste åkaren. Utan för att hade en förmåga som skulle visa sig vara värd guld. Han kunde stå på benen. För när det hettade till föll de bättre åkarna som käglor. Vissa kallar det tur. Men så dum är inte jag.

Tur förtjänar man. Man måste vara bra för att ha tur.
Stephen Bradbury är ett levande exempel på vad lidelse, fokus och obotlig optimism kan leda till.

Gör dig själv en tjänst. Gör något galet idag.