Här kommer, som jag lovat, historien om när jag fick mig en läxa för livet.
Det var sommaren då alla nynnade på Glenn Freys The heat is on. Det var sommaren då jag var stolt över min överdimensionerade ankstjärtsfrisyr och då man hade för vana att jobba till gryningen i desperat flykt från framrusande deadlines.
Det var sommaren då jag insåg vikten av mentorskap för att utvecklas.
Jag var stel av skräck. Handsvetten hade fått telefonluren att glida ur min hand ner i klykan. Min »telefonmentor«, Hans-Christer Ericson, hade talat.
Han hade gett mig uppdraget att intervjua en person utanför branschen som hade gjort stort intryck på mig. Därefter bad han mig skriva en artikel om mötet. Och när det var klart skulle jag ringa honom.
Vafan hade jag sagt? Hur i helvete ska jag komma ur det här, tänkte jag. Jag var på vippen att lyfta luren och ringa upp honom och erkänna att jag inte vågade. Fanihelvete också!
Några veckor senare satt jag i en skön soffa i en gigantisk ateljé hos en känd konstnär som hade grundat imaginisterna under fyrtiotalet. Vi drack kaffe och småpratade. Ateljén var belägen på övervåningen i ett magnifikt hus i Lomma. Huset var omringat av en storslagen trädgård, yppig av grönska – precis som hans målningar – och besjälad av mystiska skulpturer. Det kändes som de iakttog mig. »Öppna ditt sinne«, tycktes de viska till mig.
Jag hade anlänt med en klump i magen på grund av uppdragets allvar, men uppvägt det hela med den typ av självförtroende som är typisk hos unga män som nyligen lämnat skola och militärtjänstgöring bakom sig. Jag var vuxen. Jag var erfaren. Jag var smart. Och jag förväntade mig ett samtal vuxna män emellan, såsom jag hade föreställt mig att vuxna män av den här rangen normalt brukar samtala: stillsamt, eftertänksamt och intellektuellt.
Jag hade räknat med att möta en klok man, av åldern återhållsam och med en stillsamhet som borde följa på ett långt liv av introvert tänkande.
Jag hade fel i allt.
Jag mötte ett vuxet barn.
Han förvånade mig genom sin ödmjukhet (han såg naturligtvis min rädsla, brist på ödmjukhet och brådmogna syn på livet). Han gladde mig genom att berätta om sin vilda ungdom som boxare och rallyförare och hur han hade utvecklats som konstnär. Han imponerade på mig genom sitt storögda sätt ta mig igenom många av hans alster. Han ingav stor respekt när han såg ut att lyssna intresserat på vad jag i min tur såg i hans arbeten. Han väckte min fulla beundran när han flätade samman mina tankar med sina egna och omtolkade sina verk. Och han överraskade mig genom att se ut som om han faktiskt hade roligt.
Kaffet övergick till avecs. Avecsen blev till vin. Rörelserna blev yvigare och rösterna lite mer högljudda. Mörkret började sänka sig över trädgården utanför och förvandlade skulpturerna till levande väsen.
»Får jag bjuda på middag?« frågade han och såg inte ut att vilja ta ett nej. »Vi har en utmärkt restaurang en bit bort.«
Jag kastade en blick på klockan och förklarade att jag var tvungen att passa en tågtid. Sista tåget skulle gå runt midnatt.
»Inga problem«, sa han. »Ta sista tåget. Jag kör dig dit.«
Han bjöd på utsökt mat. Lammkotletter om jag inte minns fel. Jag tappade räkningen på antalet vinglas. Vi, det vill säga jag, konstnären och hans betydligt yngre, vackra fru, samtalade om konst och konstvärlden och om konsten att vara ung och skapande livet ut.
Klockan började närma sig midnatt. Vi hade pratat oavbrutet i tolv timmar. Jag var stressad. Han var lugn som en filbunke. Det var då jag insåg till min fasa att han hade ett förflutet som rallyförare. Dessutom var han inte så litet påstruken och fast beslutad att visa mig sina färdigheter som bilförare.
»Det är lugnt«, sa han. »Vi hinner.«
Efter en vansinnesfärd genom ett nattsvart Lomma anlände vi till tåget med en bredsladd. Jag kunde svära på att vi hade tagit ett par kurvor på två hjul och att samtliga hjulpar åtminstone vid några tillfällen hade förlorat kontakten med underlaget.
Under den slöa och händelsefattiga tågfärden hem kunde jag konstatera att den sjuttioåriga farbrorn var allt annat än jag hade förväntat mig.
Jag hade växt en smula och blivit yngre.
{ 3 comments… read them below or add one }
Hej,
bra story. Du är alltid bäst att läsa när du skriver om dig själv. Mer sånt.
Kram.g
Ibland undrar jag om det inte är så att vi blandar ihop en del unga kreatörers trendkänsla – som dom parar med ett contemporary manér, med äkta kreativitet.
Vilket gör att när dom sen tappar fingertoppskänslan och inte är i “svängen” längre, plötsligt inte har så mycket att komma med. Och då säger man att dom har slutat vara kreativa. Kanske för att vuxenvärlden inte bjuder på lika många fräcka impulser som den patologiskt coola stureplansmentaliteten.
Vilket naturligtvis är ren tjurbajs. Allt som är utvecklar ens personlighet och skänker insikter, gynnar ju kreativiteten. Förutsatt att man är kreativ i ordets verkliga mening vill säga. (Att skriva knasiga rubriker och rota i bildbanker kan vilken byråkrat som helst lära sig.) Och det är just det jag menar att dessa ”kreatörer” förmodligen aldrig har varit.
Vi har bara trott det för att dom har stått för något vi inte har kunnat definiera riktigt. Om du förstår vad jag menar. Men att vi inte fattar vad dom håller behöver ju inte automatiskt betyda att dom är kreativa eller att dom gör nåt som är bra.
Och “helt nytt”, är ju inte automatiskt detsamma som “helt rätt”. Ibland blir det bara konstigt. Eller ett kosmetiskt och substanslöst spel för det egna galleriet.
Så där som det kan bli när man förväxlar en bra idé med ett coolt manér.
Men vad vet jag? Jag är ju bara 23. Ungefär.
Bra där att skilja på kreativitet och trendkänslighet. De kan överlappa, men ersätta varandra kan de inte göra. Jag dessvärre sett många som inte tycks förstå skillnaden.