Hur bra är Michael Phelps?
Hur bra är Usain Bolt – egentligen?
Och hur dåliga kommunikatörer är journalisterna?
SvD skriver om Michael Phelps det vi redan vet: Att han är historisk efter att har ställt upp i åtta grenar och vunnit åtta guld, varav sju har resulterat i världsrekord.
DN skriver att inte ens det mest oslagbara av alla friidrottens världsrekord kunde stå emot Bolts prestation, vilket gav oss det nya världsrekord på 200 meter.
Ord, ord, ord, men ingen fantasi. Journalisterna föder oss med siffror. Problemet är att de sällan betyder något för oss som tittar eller lyssnar för vi har ingen relation till dem. Som läsare vill jag förstå, delta och känna.
Vad de oftar saknar är begåvningen att få oss att förstå hur bra prestationerna verkligen är och ge oss hårresande aha-upplevelser. Hur svårt ska det vara att relatera till folks egna referensramar? Under OS i Peking slås det mängder av världsrekord och vi blir vittnen till fullkomligt enastående prestationer utan att gemene man inser hur fantastiska de faktiskt är.
Min kritik vänder sig naturligtvis inte bara till journalisterna, det gäller alla kommunikatörer, reklambranschen inkluderad. Här är ett tips för alla som arbetar med kommunikation: utgå ifrån mottagarens egen verklighet och försök hitta sätt att jämföra dessa topprestationer med hans eller hennes egna förutsättningar.
Ta maraton till exempel.
Hur många har inte slagits av hur långsamt de ser ut att springa? Anders Gärderud känner till problemet. Han skulle kunna bli en bra journalist/kommunikatör för han verkar förstå hur man gör jämförelser som får folket i tv-soffan att hoppa till. Han är själv OS-guldmedaljör från 1976 och vet exakt hur fort de springer. Han skapar förståelse och känslor genom att förklara så här:
Om en vanlig genomsnittlig svensk skulle springa för allt vad tygen håller skulle de bara orka hänga med en maratonlöpare av elitklass ungefär 200 m. Sen skulle han falla ihop av trötthet, medan maratonlöparen fortsätter med samma fart i ytterligare 40 kilometer. Den genomsnittlige svensken skulle alltså bara hänga med i knappt 0,5 procent av loppet.
Så bra är maratonlöparen.
Hur snabbt simmar Michael Phelps? På tv får vi höra att han har simmat 200 meter frisim på 1,42.96. Men vad säger det oss? Hur snabbt är det egentligen?
Faktum är att när han har simmat hundra meter har den genomsnittlige svensken endast hunnit simma 44-45 meter. Det betyder att när Phelps slår handen i kaklet har den genomsnittlige svensken inte hunnit fram till den första vändningen ens.
Så bra är Michael Phelps.
Låt oss gå över till kulstötning. Här skriver Expressen att polacken Tomasz Majewski vann OS-guld med en stöt på 21,51. Det är i och för sig riktigt, men hur bra är det? Hur mycket väger kulan till att börja med? Och vad krävs för att få en kula att flyga så långt? Borde man inte istället ställa sig frågan hur kulan i en sådan jättestöt skulle påverka den genomsnittlige svenskens arm om denne skulle komma på tanken att försöka ta emot kulan i slutändan av dess luftfärd – på samma sätt som den stöttes iväg – med en arm?
Den genomsnittlige svenskens arm är inte tränad för den belastning som kulans färd innebär när den träffar armen. Helt säkert skulle den genomsnittlige svenskens handled brytas och slå axeln ur led, med kraftiga smärtor som följd. Och skulle vederbörande klara sig från skador på ben och leder får istället musklerna ta smällen. Då skulle antingen en mängd muskelfibrer gå sönder, varpå den genomsnittlige svensken får en kraftig blödning som tar lång tid att läka – eller så skulle muskelfästena gå av, vilket borde ge upphov till en mycket smärtsam och svårreparabel skada.
Men inte Tomasz Majewski, han är nämligen tränad för det.
Sedan har vi Usain Bolt. Han slog nyligen nytt världsrekord på 200 meter med tiden 19.30. Det innebär att han springer fortare än den högsta tillåtna hastigheten för mopeder. Och om du nu leker med den obehagliga tanken att en vanlig, genomsnittlig svensk plötsligt skulle utsättas för den samlade belastningen som krävs för att uppnå det här resultatet, vad skulle då hända?
Jo, dina muskler och din syretransportförmåga är inte tränade för belastningen. Följden blir en akut syrebrist i musklerna som framkallar mjölksyra i musklerna. Mjölksyran skapar ett så surt arbetsklimat i musklerna att de till slut hamnar i ett utdraget kramptillstånd och förvandlas till obrukbara, stela klumpar. Det leder i sin tur till att blodet inte når fram, vilket resulterar i att musklerna inte får syre.
Personligen vet jag inte exakt hur länge musklerna kan befinna sig i kramptillstånd innan vävnaden börjar dö. Men så mycket kan sägas att om det bara rör det sig om några få timmar går musklerna fortfarande att rädda, men om tillståndet börjar närma sig en dag eller mer kan vi börja prata om begynnande förruttnelse.
Så bra är Usain Bolt.
Och om du någonsin ser Stefan Holm hoppa igen på höjder runt 2.35 så tänk på att hans högerben motstår en belastning av cirka 300 kg. Om du nu jämförelsevis tänker dig att den kraften plötsligt drabbar ditt eget, genomsnittliga högerben i stelt läge, så bryter du antagligen foten där vadbenet och skenbenet möts.
Men nu är det inte motståndet i sig som är det fantastiska med Stefan Holm och alla andra höjdhoppare i hans klass.
Det är precisionen.
Att hantera den stora belastningen med den höga farten kräver en elitgymnasts precision just i träffögonblicket. Fotträffen ska placeras helt rätt, kroppen lutas i exakt rätt läge och höfterna vinklas precis rätt för att skapa en optimal kraft i rätt riktning uppåt över ribban.
Så bra är Stefan Holm.
Vad jag pratar om är fantasi.
För att kommunicera krävs fantasi. Fantasi för att ta dig utanför ditt eget sammanhang och jämföra med helt andra saker. Fanstasi nog att hitta andra valutor. Fantasi att tänka på mopeder, elvispar, potatisskalning, åsnor och mullvadar, precis vad som helst, bara de hjälper dig att förklara och skapa en aha-upplevelse. Hur känns det? Hur smakar det? Hur doftar det? Hur låter det? Hur ser det ut? Vad får det för konsekvenser? Jag fokuserade på den fysiska konsekvensen och använde mig av smärta, vad kan du använda?
Fantasi likt den gamla annonsen från sjuttiotalets USA där amerikanska myndigheter ville uppmana folket att duscha snabbare för att spara energi. Den kreativa skuttet och den jämförande valutan i det här fallet var sång, för man brukar som bekant sjunga i duschen. Och hur löd idén?
»Sing shorter songs.«
{ 1 trackback }
{ 15 comments… read them below or add one }
Ja det rä väl allas vår strävan att försöka få mottagaren att relatera till det vi försöker kommunicera men i detta fall, i några av dina exempel, blir det bara läskigt. Varför alla dessa benbrott och muskelförruttnelser? Är det rätt sätt att få folk att förstå det enastående i det enastående? Finns det inte andra sätt att få mottagaren att relatera till sin egen referensvärld utan att måla upp värsta skräckbilden av öppna frakturer? Okej, jag överdriver lite och jag tycker i princip att du har helt rätt men jag undrar hur många som vet hur det känns att få armen bruten på tre ställen, eller att få muskelkramp som övergår i förruttnelse. Då måste du förklara det också: “Att bryta hanleden och strålbenet känns ungefär som att slå lilltån i bordsbenet – fast tio gånger värre.” Alla har väl slagit lilltån i något och vet hur det känns, eller? Nä, jag ställer mig lite frågande. Hur var det med fantasin?
Stefan, jag vet att du som journalist vet att jag vet att jag har en poäng. Det har du också.
Exempel är inget annat än exempel, ett förslag eller en riktning.
Kritiken riktas mot något som får anses som slutprodukten.
Tycker sonika Per vinner på poäng
Så här kan man (om man heter NY Times) göra.
http://www.nytimes.com/interactive/2008/08/20/sports/olympics/20080820-bolt-graphic.html
Ganska bra tycker jag. Inte lika bra som Usain Bolt. Men lite lite bättre än en vanlig DN Sport-grafik tycker jag nog att det är.
Ah… suveränt. Tack för tipset. Amanda Cox och Joe Ward har gett oss perspektiv och överblick för att beskriva Bolts prestation. Bra gjort.
Jätteintressant och vältänkt! En detalj bara, som gör ett av dina exempel ännu mer iögonfallande – fem procent av ett maratonlopp är två kilometer, alltså orkar man bara haka på 0,5 procent av längden…
Tänkvärt indeed. Men det är ju inte bara sportjournalister som refererar som plankor. Jag tycker det gäller reportrar av diverse slag. Möjligen är ekonomijournalisterna något bättre.
Det är bara så att få nyheter säljer sig själva längre. Tror många murvlar skulle må bra av en copykurs.
År 2002 när Percy Barnevik fick ut en miljard ur ABB kommer jag ihåg en artikel där skribenten satte en miljard i relation till antalet taggar på en igelkott. Jag minns inte hur många igelkottar skribenten hävdade att det rörde sig om men jag minns aha-upplevelsen.
Kunde inte hitta artikeln nu men enligt wikipedia har en fullvuxen igelkott i genomsnitt 5 000 taggar vilket innebär att det krävs det sammanlagda antalet taggar från 200 000 igelkottar för att få en miljard taggar.
Oftast är folk i allmänhet lätt korkade. Men i det här fallet tror jag att de flesta vet att atleterna i OS är så mycket bättre än de själva att det räcker med ett pedagogiskt grönt streck i vattnet för att illustrera det gamla världsrekordet.
Det som är bra med årets OS är att Sveriges gjort så dåliga resultat att gemene man kanske inser att han eller hon faktiskt har en chans att ställa upp i nästa OS och därmed snygga till siffrorna en aning. Vad vet jag?
Folk är inte alls “i allmänhet lätt korkade”. Det handlar om intresse och hur relevant informationen är till läsarens egna erfarenheter. En insatt sportläsare vet exakt hur bra Bolts tid var, eller hur snabbt de springer ett maraton. Gemene man är inte så insatt, och därför behövs det fantasi för att få läsaren att förstå.
Just OS är dessutom ett mästerskap som lockar tittare som vanligtvis inte skulle se på sport. Då blir tydligheten extra viktig.
Mitt tips skulle bli att relatera till läsarens vardag. Istället för att skriva om hur stor belastningen är i ett höjdhopp skulle jag be läsaren att titta på en gardinstång och sedan be dem hoppa över den.
Min erfarenhet av sport är att inte alla vill identifiera sig med verkligheten. Det fantastiska i en prestation inom sporten kan mycket väl ligga i att man själv drömmer sig bort ett slag. Nu är ju friidrott i sig en konkret idrott i det avseendet att rekorden och resultaten är exakta men ta vilken annan lagidrott som helst och du ser en tydlig vilja och strävan att identifiera sig med det som händer framför dig. Alla har vi säkert upplevt läktarspelaren som med inlevelse tror sig bättre än de på plan, detta oavsett division.
Kan det inte vara så att journalister inom kanske framförallt sportvärlden inte är ute efter att förmedla allt i relation till gemene man utan faktiskt delvis bidrar till att göda tron om läsarens förträfflighet.
Intressant tanke, Henrik, men jag tror åtminstone inte det. Idag finns nämligen inga tydliga tecken på det. Dessutom är det ju så att det inte är innehållet som är problemet utan framförandet. Det måste ALLTID göras konkret och relevant. För övrigt tycker jag att gardinstångsexemplet ovan är lysande.
Vad jag saknar i resonemangen ovan är den kontextuella förutsättningen för all kommunikation. Som kommunikatörer får vi aldrig ta uppmärksamheten för given. Alla budskap – oavsett om det gäller sportkrönikor eller reklamkampanjer – krigar om utrymmet i våra hjärnor. Våra budskap är inte ensamma, de måste alltid tränga bort en konkurrerande tanke i mottagarens hjärna. Vi måste alltid slåss för att vara det intressantaste alternativet, varje given sekund. Vi måste alltid dramatisera våra budskap, annars blir det tråkigt och oengagerat. Det är bland annat därför som de så kallade tortyrtestet är så effektivt i reklamen. Minns du till exempel Volvoannonsen där art directorn hade fotograferat copywritern liggandes under en bil som hängde någon meter ovanför? Annonsens rubrik löd: »If the welding isn’t strong enough, the car will fall on the writer.
Till saken hör ju bara att den avsaknad av relevans och konkretion som så starkt återfinns inom kanske just sportjournalistiken är dess absolut starkaste sida. Du säger ju själv att vi “krigar om utrymmet i våra hjärnor” men då bör man ju också konstatera att det upplevda konkreta och det ickeupplevda hos mottagaren nog förfaller samma sak. Idrottsrörelsen i sig med alla supportrar hade aldrig överlevt om sport enbart hade varit en helt igenom konkret och “verklig” upplevelse.
Se bara på all typ av souvenirförsäljning. Vad är det om inte en kommunikation mellan en upplevd verklighet och en drömvärld. Du skriver i ditt senaste inlägg “Vi slits ständigt mellan att vara en individ och en del av en grupp”.
Här tycker jag man tydligt ser varför sportjournalismen inte skall bli mer konkret i sitt framförande. Då mister man förmodligen den del av läsarskaran som identifierar sig med en grupp eller tänkt föreställning om sin egen förträfflighet.
Att förutsätta att man genom att vara mer konkret i all typ av kommunikation och därmed göra den bättre innbär att man bortser från det vi själva fyller på med. Den inre kommunikationen mellan det som vi kan kalla upplevd verklighet och tanke tror jag sportjournalismen är ytterst kompetent att utnyttja.
Henrik, du har rätt i mycket av det du säger. Du har rätt i att det måste finnas en mystik i förmedlingen av idrottsprestationerna. Du har rätt i att mottagaren själv måste få ett utrymme att själv fylla i sin egen version. Du har så rätt att du hamnar fel. Konkretion står inte i kontrast mot detta. Alla former av kommunikation måste någonstans bygga på detaljer, analogier, tolkningar och sammanhang för att göra det »verkligt«. Verkligt i den meningen att prestationen blir relevant tillräckligt för åskådaren, att den ska bli JÄMFÖRBAR (och därmed ouppnåelig och fantastisk). Och detta enbart i syfte att få tittaren att uppskatta det han eller hon ser ännu mer. Konkretion är ett litterärt knep för att få läsaren att komma in i scenen, inte beskriva den i sin helhet. En detalj som får mottagaren att vilja måla upp resten av den. Den avgjort bästa förmedlingen under OS var den där den tyske tyngdlyftaren mist sin fru bara ett år innan han tog sitt guldlyft. Han tog emot sin medalj med sin ena hand, i den andra höll han fotot av sin avlidna fru. Då lyfte det rejält. Hans prestation fick ett berikande sammanhang mer än de 300-400 kg han lyfte. Även jag, som notorisk sportfåne, blir berikad av dessa vinklingar. När Gärderud berättade om maratonlöparna höll jag på att ramla av stolen. Så även de mest inbitna sportälskare behöver påminnas om vad som ligger bakom siffrorna.