Heja Sverige! Bu för Kina?

Per Ahlin ställer en intressant fråga om nationalism i DNs Kinablogg. Leder idrottslig nationalism till politisk nationalism? Jag skulle vilja surfa vidare på den frågeställningen och spetsa till den en aning.

Varför tycker vi att det är viktigare att en svensk tar medalj än att en kines gör det?

Varför är det så angeläget för oss som individier att identifiera oss med ett helt folk eller ett helt land? Och vilka obehagliga konsekvenser kan dessa tillhörighetsband skapa när den identifikationen får för stora proportioner?

Kalla det fosterlandet, klubben, familjen, firman eller klanen – det rör sig i grunden ändå om samma sak: en slags stamkulturer. Och dessa kan vara både till nytta och nackdel.

För om vi ska tro på filosofen och vetenskapsmannen Arthur Koestler är vi människor av dubbel natur. Han liknar oss vid den romerska guden Janus – han med två ansikten. Det ena ansiktet vänds mot individualiteten, en strävan efter att bekräfta sig själv som oberoende individ och unik helhet. Det andra blickar mot kollektivet och söker sig mot en större helhet, en social grupp. Och här finner vi det grundläggande skälet till att vi blir nationalistiska.

Filosofen och vetenskapsmannen Ken Wilber instämmer. Han skriver att människan är reslutatet av två motstridiga tendenser. En är att bevara sig själv som helhet. Den andra att inordna sig själv som del i en större helhet. Den första bekriver han som handlande och den andra som en slags samhörighet. Och det är när vi strävar mot individualitet som vi finner styrka att sätta oss över patriotismen och betrakta oss som jämlika varelser och uppskatta prestationen hos en person med vilken annan nationalitet som helst utan att känna oss hotade.

Vi slits ständigt mellan att vara en individ och en del av en grupp.

Balansgången är delikat och kan lätt gå överstyr.

Min sunda fosterlandskärlek kan nämligen, om den drivs för långt, regrediera till osund patriotism. I förlängningen kan mina patriotiska känslor övergå till intolerans, främlingsfientlighet, huliganism och vanlig, simpel mobbing.

Någonstans i den processen börjar jag förenkla världen i svart och vitt, jag delar upp människor »vi och dom«. Jag förvandlas till elitist och omhuldar tron att min tillhörighet är förmer än »dom andras«, samtidigt som »dom andra« hänförs till något ont som måste bekämpas. Och ju längre bort på kartan de befinner sig desto mer demoniserar jag dem som ursäkt för att jag ska kunna utplåna dem.

Jag börjar fantasisera ihop det sämsta om en grupp individer som är precis som mig själv, med den enda skillnaden att de underordnar sig en annan flagga, vapen, emblen, logo eller bär på en annan halsduk.

Jag gör det av en enda, uråldrig anledning.

Jag är rädd. Jag känner mig svag. Konsekvenserna av detta visste de gamla, nordamerikanska indianerna som brukade säga: »Den jag inte känner, fruktar jag. Och den jag fruktar, dödar jag.«

Och häri ligger också dess fördelar.

Jag blir starkare när jag ingår i en större tillhörighet. Jag kan bidra med mina bästa sidor samtidigt som andra i gruppen kompenserar för mina svagheter och tillsammans blir vi starkare och effektivare. Förutsatt att vi kan hålla sams förstås.

Snart stundar EM-kval för det svenska landslaget i fotboll. Jag klär mig i blågult och äter EM-hamburgare av den enkla orsaken att jag djupt inom mig känner mig hotad.

Heja Sverige.