Mine goes to eleven.

Sommaren 1972 var jag en ung, idogt simtränande grabb som ägnade uppåt trettio timmar i veckan åt att ligga i bassängen och harva såväl morgnar som kvällar. Det innebar att jag i praktiken bodde på det lilla friluftsbadet där vi tränade. Min far var både min tränare och den som ansvarade för hela anläggningen. Ingen ovanlig kombination i det här sammanhanget.

Jag blev påmind om den här speciella dagen efter att ha läst Kontakmannens svavelosande kvällspresskritik i inlägget »Sanningen är viktig, men bara på bild.« Men den här historien handlar om sanning i ord.

Det rådde antagligen svår nyhetstorka under de här sommardagarna. Men detta är vad som hände i verkligheten (och detta vet jag eftersom jag var där och såg allting):

Jag skulle just till att hoppa i vattnet för kvällspasset då tränaren sa att vi måste avbryta. Ett mätinstrument som anger klorhalten i vattnet visade ett felaktigt värde, vilket antydde en läcka. När detta inträffar säger regelverket att anläggningen måste utrymmas av säkerhetsskäl. Badgästerna tvingades motvilligt lämna anläggninen och vi simmare fick snopet plocka ihop vår utrustning och gå hem. De flesta av oss stannade utanför grindarna då vi trodde att felet snart kulle vara avhjälpt och vi kunde släppas in igen. Eftersom maskinrummet låg intill damernas omklädningsrum beslöt min far att sända de som hade befunnit sig där just då till närmaste läkarstation för observation för säkerhets skull.

Dagen efter tränade vi som vanligt på morgonen och fram emot lunchtid kom den första kvällspressupplagan. Jag minns inte vilken som var värst, Aftonbladet eller Expressen, men den dagen tappade jag förtroendet för kvällspressen för all framtid. Jag minns inte vilken tidning som skrev vad, men de tycktes tävla om vem som kunde krama mest ur en trivial historia.

Detta är brottstycken av kvällspressens version:

KLORGASOLYCKA VID BADANLÄGGNING!

I går eftermiddag inträffade en klorgasolycka vid Vislanda badanläggning. Klorgasen läckte in i damernas omklädningsrum varvid panik uppstod. De kvinnor som uppehöll sig i omklädningsrummet famlade omkring i gasmolnen utan att hitta ut. En av kvinnorna lyckades dock upptäcka en springa av ljus från dörren och letade sig ut för att ropa på hjälp. En efter en leddes de hostande ut i friska luften. Ambulans var snabbt på plats och kunde sätta in syrgas och ta de skadade till sjukhus. Badanläggningen utrymdes under tumultartade former när föräldrar tog sina gråtande barn under armen och flydde desperat från den hotande gasen.

Journalister gör ofta en stor sak av sitt medborgaransvar och de pratar inte sällan om sig själva som den tredje statsmakten. Jag vill påpeka att det i det här fallet fanns tre fakta som den tredje stadsmakten inte bemödat sig för att kolla upp, eller medvetet misstolkat för att göra historien bättre:

För det första är klor är en osynlig gas. Man kan inte gå vilse i den.

För det andra var det ingen olycka, det var en försiktighetsåtgärd som grundade sig på misstanken om att en ledning kunde ha en läcka.

Och för det tredje så fanns det inga skadade, de som fördes till den lokala läkarstationen gjorde det för observation.

Senare visade det faktiskt vara en läcka i klorgasledningen. En läcka så stor att den eventuellt hade kunnat döda en bananfluga om den råkat befinna sig i maskinrummet vid tillfället.

Fram tills den dagen kunde jag inte föreställa mig att det som stod i tidningarna kunde vara osant. Den dagen flög min oskuldsfulla naivitet all världens kos. Numera tar jag knappt i de här tidningarna med tång ens, förutom de få tillfällen då jag måste göra för jobbets skull.

I skrivande stund har för övrigt Expressen följande rubrik i topp på sin nätupplaga: »Utsläpp av väteperoxid i Skutskär. En person skadad.« När jag kollar upp den en andra gång är den plötsligt borta.

Vad ska man tro?

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• Vad gorillan på scenen kan lära dig om kommunikation.
• Har brand managementlitteraturen fel?
• Försäkringskassan: kaffet i halsen.
• Om politiker, sanning och moral.
• The world according to Edvard Nilsson.