Mine goes to eleven.

Det sägs att han är Sveriges ende storsäljande poet. Nu är han aktuell med diktsamlingen Svart Som Silver och planerar inom kort att ge sig ut på turné. I en tid då vi behöver förkovra oss i alla typer av berättande råder jag dig som kommersiell kreatör att läsa honom. Läs honom för att väcka humanisten inom dig. Läs honom för att få hälsosam distans till den kommersiella teatern. Läs honom för att väcka upp barnet inom dig.

Bruno vrider och vänder på orden på ett sätt så att vissa blir förbannade och andra förundrade. Han lär ha sagt att hans texter »ger människan sitt ansikte tillbaka. Människan sin själ tillbaka, sitt allvar tillbaka, sin verklighet tillbaka. Och därmed sin värdighet tillbaka.« Men vad som är mindre känt är att han dessutom har talang för PR och mediala skådespel.

Hans första diktsamling, Sång för anarkismen, kom 1973. Den trycktes upp i 300 exemplar på en gammal stencilapparat. Hälften av upplagan delade Bruno ut gratis till spärrvakter på Stockholms lokaltrafik för att väcka uppmärksamhet i medierna.

Året efter höll han en uppmärksammad uppläsning i gamla Riksdagshuset. Istället för att läsa upp en dikt läste han upp ett politiskt manifest mot hela idén med diktuppläsningen. När han var färdig kunde man höra ett skott (knallpulver) varpå Brunos skjorta färgades röd (teaterblod) och han föll till golvet. Kvinnor skrek (de var skådespelare) samtidigt som två bårbärare (även de skådespelare) rusade in för att bära undan den “döende” poeten.

Magstarkt? Ja. Effektfullt och ändamålsenligt? Naturligtvis.

Två år senare stal han åter rubrikerna. Han hade tilldelats ett stipendium på 6000 kronor av Bonniers. Bruno valde att i sann Sartre-anda inte acceptera priset och detta med motiveringen att folket borde få tillbaka sina pengar (i alla fall en del av dem). Han växlade in summan i enkronor, knallade iväg till T-Centralen i Stockholm och kastade ut två tredjedelar av summan mitt under rusningstid. Resten hade han tänkt festa upp. En plan som falerade eftersom han hade råkat glömma dem i en telefonkiosk.

I Expressen skriver MarieLouise Samuelsson om dikten Aldrig, som hon menar innehåller »en poetisk gliring tillägnad den medialt genomtjatade stipendiehistorien«

och en gång var han så fattig att han/
hade råd att kasta ut alla sina pengar/
jag är övertygad om/
att hade han kastat ett ben rakt ut i gräset/
hade han fått själva tillvaron att rusa efter.

Hon skriver vidare att »dikten fortsätter som en vacker, allvarlig och mycket rolig näsknäpp mot omvärlden, inte minst mot dem som inte lyckas hitta nya infall på sina arketyper, mediearketyperna av Bruno K. Öijer som anarkist, dödsängel, svart rebell, outsider.« På vilket Bruno kommenterar på följande sätt i samma intervju:

»Outsider tycker jag bara är acceptabelt som benämning på travhästar. Och om man ändå ska envisas med det ordet, är vi inte alla outsiders, i vår längtan efter kärlek och mening i en söndertrasad värld? Man umgås via tekniken, för att man inte hinner träffas och prata. Jag hör människor i min egen generation säga att de inte längre är hemma någonstans, det är tufft att höra att människor känner att de, långt före döden, har förlorat sina liv.«

Vare sig du är spirande författare, strateg eller kreatör: vill du förstå människan och få mer spänst i din kommunikation med omvärlden måste du lära dig förstå de tidlösa arketyperna, ta till dig konsten och omfamna poesin.

Läs Bruno K. Öijer eller stå kvar i dunklet.

Foto: Maya Eizin Öijer. 

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• En sedelärande indianhistoria.
• David Shrigley’s underbara värld.
• Phineas Cage olycka.
• Barnsliga fördomar om klokskaper och vuxenhet.
• Från lodis till firad creative director.