Vilket är viktigast: upphovsrätten eller yttrandefriheten? Häromdagen sände SVT Debatt under ledning av Janne Josefsson en upprörd diskussion om obduktionerna från Arboga som plötsligt dök upp på Pirate Bay.
I Dagens Nyheter kan vi läsa att Metallica ställde in en intervju efter att Sydsvenska Dagbladets Jonn Jeppsson har skrivit om bandets låtar som ligger ute på Pirate Bay. Det som skrämmer skiten ur alla som värnar om upphovsrätten är att någon (förmodligen ett fan) inte riktigt tyckte att deras nya album kom upp till förväntad standard. Denne någon ansåg tydligen att låtarna var för långa, så vederbörande redigerade ner dem efter eget tycke och la ut dem på den kända fildelarsajten.
Och vi ser dagligen nya så kallade »mash-ups« och »spoofs« på upphovsrättslig material på YouTube. Barack Obama tolkas till både höger och vänster, vilket också naturligtvis inträffar med populära artister och kända varumärken.
Dessutom skrev jag nyligen i ett annat inlägg om några kvällstidningar som i yttrandefrihetens namn for med sådan osanning att jag kommer att misstro kvällspressen för all framtid.
Alla typer av upphovsrättsinnehavare, artister och varumärken, världen över ställer sig samma frågor om och om igen:
Finns det ett pris på yttrandefriheten?
Hur långt kan yttrandefriheten gå innan den biter sig själv i arslet?
Trots att jag värnar om frihet i de flesta former inser jag att yttrandefrihet är ett tveeggat svärd. Ju mer fri den är, desto svårare är det att få reda på vad som är ursprungligt, sant och äkta.
Igår bollades sanningen vanligen mellan två jämställda parter. Antingen var det pressen mot politiker och makthavare. Eller så var det pressen mot artister och varumärken. Tack vare den tvekampen kunde vi skönja sanningen tydligare.
Idag, i den postmodernistiska världen, får alla en tugga av allt. Vi har inte längre två rivaliserande tolkningar, utan mängder av versioner som tumlar runt om varandra. Ordet är fritt och kan formas till vad som helst. Därmed blir sanningen diffusare än någonsin. Därmed har sanningen ett pris. Och priset är absurdt nog sanningen.
Vad ska man då göra? frågar många som har ett värde att skydda.
Du kan aldrig skaffa dig full kontroll över alla användarna därute. Glöm det. Däremot kan du förgylla din ursprungsversion så att folk gillar den mer.
Det första steget är att inse att sanningen har flera lager. Ett ytligt lager som är fixt och färdigt, och som av precis den anledningen kommer att attackeras och hackas sönder av människor som inte fullt ut köper din färdiga version. Sen har vi ett djupare lager som är arketypiskt och ofärdigt, som går att skriva om och om igen utan att tappa vare sig äkthet eller sanningshalt.
Den ytliga dimensionen kan du aldrig komma åt och styra. Där är du som ägare bara en röst bland många andra. Den djupa dimensionen kan du däremot påverka eftersom du som upphovsman har fördelen av det kreativa initiativet. Du har fördelen av att serva bollen.
Satsa därför dina resurser på att skriva grundmanuset bra och göra det maximalt attraktivt. Då får det gravitationskraft och drar de övriga ytliga tolkarna till sig. För när allt kommer omkring vill vi sällan förbättra något som vi redan tycker om. Fråga bara förlagen varför citatböckerna ständigt trycks i nya utgåvor.
Jag kallar det arketypisk dramaturgi eller brand scriptwriting. Jag är rätt ensam om den kompetensen och, om jag får säga det själv, hyfsat duktig på det också.
{ 8 comments… read them below or add one }
Som kommentar på följande. “Ju mer fri den är, desto svårare är det att få reda på vad som är ursprungligt, sant och äkta.”
Vill bara på något sätt kommentera det här kring yttrandefrihet. Det är ju i de här fallen inte själva yttrandena i sig det är fel på. Alla har vi ju som sagt rätten att yttra oss och tycka vad vi vill även om det handlar om att förvanska s.k. sanningar.
Problemet ligger snarare i att vi har förlorat all typ av förmåga att kritiskt granska och bedöma.
Det här påminner mig om boken “I trygghetsnarkomanernas land” som tar upp vårt samhälles totala oförmåga att tänka i riskbedömande banor.
Frågan är som sagt om det är själva yttrandena det är fel på eller om det i själva verket är i tolkningen det brister.
Håller helt med dig, Henrik, det är tolkningarna som gör sanningen och ursprungsversionen oskarp. Yttrandefrihet är bra, vad jag försökte säga är att den också för med sig dåliga saker.
Nej, och det är just där resonemanget faller. Yttrandefriheten för inget ont med sig alls, det gör däremot utnyttjandet av den i egensyfte eller som sagt tolkningarna av vad som kommer ut av denna frihet.
Faller gör det väl knappast? Jag vet att jag trampar folk på tårna när jag säger att de hänger ihop. Frihet är alltid eftersträvansvärt, misstolka mig inte på den punkten. Men vem kan förneka att den digitala utvecklingen och mediala explosionen har lett till denna överrumplande frihet och kakafoni av tolkningar. Och i vissa fall (Metallica) blir det minst sagt lite konstigt.
Faller och faller, men behovet av frihet att yttra sig har enligt min mening alltid varit konstant. De tekniska metoderna och möjligheterna att distribuera och föra fram information har dock över tid förändrats. De har på aldrig tidigare sätt förändrat informationens maktfunktion. För visst kan vi vara överens om att att information är makt?
Det är med det som bakgrund som jag tycker att det är så olyckligt och förutsägbart att man direkt börjar kritisera yttrandefrihetens i sig och inte de bakomliggande orsakerna som gör att vi tycker så.
Asså. Metallica är ett jävligt knepigt band. Eller rättare sagt James och Lars är knepiga. De har alltid haft ett komplicerat förhållande till sina fans och upphovsrätt i största allmänhet.
Men de är intressanta ur ett marknadsperspektiv. De beter sig ungefär som de flesta företag gör gentemot sina kunder. Anledningen att de klarat sig så bra genom åren är inte att de har haft en förstklassig produkt, utan att det varit mer eller mindre oligopol på marknaden. Några få stora metalband har kunnat dela upp fansen mellan sig.
Problemet Metallica har idag är att deras taskiga karma och affärssinne tagit dem som gisslan. Det spelar ingen roll vad de säger eller gör. Alla tycker ändå att de är de där gnidna knösarna som aldrig kan bjuda till. Vilket är ungefär raka motsatsen till positionen Trent Reznor och NiN har. NiN lade ut sin senaste platta The Slip, för fri nedtankning långt innan den släpptes på CD.
Henrik, makt byggs på snåla resurser. I det industriella samhället var information en snål resurs, den som hade tillgång till den fick ett övertag. Idag, i den senkapitalistiska, postmoderna tiden, har vi ett överflöd av information. Alltså är informationen på väg att förlora sin makt. Igår fanns det åtminstone ett litet samband mellan information och kunskap, idag finns det ingenting. Objektiviteten får väldigt liten betydelse, eftersom alla är så upptagna att fila på sin egen åsikt. Den objektiva sanningen får med andra ord vika undan för den subjektiva tolkningen. Vilken version vinner? Ja, inte är det så kallade objektiva sanningen i alla fall. Den som vinner är den version vi tycker mest om. Den som är mest magnetisk. Den som har störst kontextuell betydelse. Den som för tillfället är snyggast, coolast och skönast.
Det, min vän, är frihetens baksida (eller framsida om man så vill).
Detta kompliceras ytterligare av att yttrandefriheten ställs mot äganderätten, vilket också är en form av frihet (utan den kommer världen som den ser ut i nuvarande skick och struktur att haverera totalt).
Lord Fredruk, håller fullkomligt med om att Metallica har satt sig i en knepig sits. Problemet är att jag har hört från initierade källor som påstår sig veta att affärsmodellen att lägga ut saker gratis och tjäna på »sidoeffekterna« inte är hållbar. Det gäller möjligtvis etablerade artister och band (och kanske inte ens dem) som kan få intäkter på promotionartiklar och konserter, av vilka de senare är en klart sinande källa eftersom den globala publiken redan har visat sig mätta på dessa. Och en ytterligare intressant faktor i detta är att musikbranschen har kommit till en punkt då utbudet har blivit så stort och så fragmenterat att publiken inte ser någon mening i att äga pyttesmå konsumtionsvaror som mp3-filer. I den framväxande digitala världen tror jag att musiken håller på att transformeras från produkt till tjänst. Vilket innebär att man i framtiden hellre abbonnerar på en slags musikbank (typ Rhapsody) som kan erbjuda ett urval som är jättebrett, nischartister som är jättesmala till priser som är låga och en leveranstid som är noll.
Självklart kan man inte skänka bort allt. Det säger sig självt. Knepet är väl att tänka till så att man skänker bort rätt saker. Då kommer det att framstå som att man är mer generös än vad man egentligen är.
Iron Maiden har nog lyckats ganska bra med detta. Bara att man åker på turné med gamla låtar (som främst riktar sig till trogna fans) är ett exempel på detta.
Kiss är ett band som inte lyckats med något alls i modern tid. Att man inte varierat sin spellista under de senaste tjugo årens konserter är ett tydligt bevis på att man är steril som både musiker och affärsman.