Mine goes to eleven.

Det är inte ofta en svensk reklamfilm får mig att studsa till. Men nu har jag sett en film för Max hamburgare som jag inte kan sluta garva åt. En tjej vecklar upp en Max-hamburgare »on the go« vid en övergångsplats. Precis när hon ska ta första tuggan åker en slags monsterapa förbi på en motorcykel med en bergsprängare baktill, rycker hamburgaren ur hennes händer, åker iväg till tonerna av någon av E-types låtar och lämnar en minst sagt förvånad tjej hamburgarlös.

Låtvalet är perfekt och castingen är lysande! Nog för att jag kan skratta gott åt det sjuka i att en apa eller monster åker hoj och rycker hamburgare från folk, men tjejens miner och kroppspråk är helt obetalbart kul.

Jag läste någonstans att E-type har klagat över att man använt hans låt. Naturligtvis måste han få betalt om man lånar hans musik. Bortsett från det får det mig att fundera över om E-type har valt rätt strid? Fortsätter Max så här kommer Max att växa till ett mycket mer omtyckt och coolare märke än E-type. Hade han haft lite humor hade han märkt att det är en sanslöst rolig film och sett synergieffekterna.

Hade jag varit E-type hade jag bjudit in byrån till studion och sagt: Ta vad ni vill. Det här är det coolaste och roligaste jag har sett. Men det är jag, det. E-type valde att se slantarna istället för ett märkessamarbete som kanske längre fram hade bringat in rejält med stålar. För båda parter.

Vem har gjort filmen? Ingen aning. Vad försöker filmen säga? Inte den blekaste. Jag kan inte minnas vad den säger eller vad det står under hamburgaren. Mina tankar orkar liksom inte dit. Men det vore onekligen intressant att höra byrån kommentera hur man har tänkt strategiskt. Säkert har det med sämre tillgänglighet att göra och att man helt enkelt måste få folk att vilja hitta dit. Helt klart är att det ligger en utmanarstrategi och kokar i botten.

Frågan är om det är viktigt. Mina kunskaper i hamburgerbranschen är visserligen begränsade, men en sak vet jag.

Det här gör att jag gillar Max. Som varumärke. Produkten vet jag inte så mycket om eftersom jag så extremt sällan äter hamburgare. Känslorna som bubblar upp i min kropp förkortar avståndet mellan mig och Max. Och fortsätter märket i den här stilen så har det ett nytt fan.

Inget storätande fan, men ändå ett fan.

Keep ut the good work.

If you didn't like this post, you'll probably hate these:

• David Shrigley’s underbara värld.
• Om Volkswagen, Toys are Us och relevans.
• Scorsese och JWT gör film för Freixenet.
• Bruno K. Öijer, anarkistisk ordvrängare.
• Skrämmande klarsyn.