För mycket knulla och döda.

Läste Bisonblogs inlägg »Tröttsamt med manliga försvarstal« och ber att ösa beröm över Fredrik Wass och passar samtidigt på att ge min syn på saken, som jag också agerar efter.

Det handlar inte bara om humor. Det handlar om hela samhället. Grabbigheten har flödat över alla breddar. Kvinnorna och den kvinnliga aspekten behövs mer än någonsin, överallt.

Jag vet att det här är en ytterst känslig fråga, för i samma sekund som jag skriver att det behövs mer kvinnor så erkänner jag ju automatiskt att det är skillnad på män och kvinnor, vilket får vissa personer att se rött. Och det vill vi ju inte ska hända i onödan. Den krångliga sanningen är väl att vi är olika, men ändå väldigt lika. Samtidigt som vissa män kan vara mer kvinnliga än vissa kvinnor – och tvärtom.

Anledningen till detta är att naturen är häpnadsväckande smart. Den utvecklas efter principen om flexibla strategier. Det betyder att naturen tycks bestämma sig på förhand till 50%, resterande resurser lämnas öppna i syfte att uppnå maximal flexibilitet. Den är alltså inte linjär och förutsägbar, utan den trevar sig fram. Det anärkningsvärda är att den söker inte bara i en riktning, utan två motsatta riktningar.

Dels rör den sig i riktning mot ökad förträfflighet och specialisering. Dels strävar den mot ökad självorganisation och enhet. Det är en taoistisk princip som betyder att ingen sanning kan sägas vara sann utan att motsatsen är lika sann. Vilket i sin tur innebär att allting har en dubbelnatur, att allting bär inom sig ett frö till sin egen motsats.

Det betyder att kvinnor någonstans också är män och att män till viss del är kvinnor. Fast bara lite. För naturen har inte delat in oss i två kön utan orsak. Ett uppenbart skäl är att båda ingår i naturens fruktbara lek med motsatser. Ett annat skäl är överlevnad. Förr var det praktiskt att skilja på sysslorna runt härden eftersom de yttre omständigheterna krävda att var och en gjorde det man var bäst på.

För detta har männen begåvats med en rejäl dos av hormonet testosteron och kvinnorna ett övermått av oxytocin. Testosteron är, om man får tro filosofen Ken Wilber, den biologiska motsvarigheten till att »jaga och knulla«. Alltså jagade männen på dagarna och tog initiativet till sex på kvällarna – och ska man döma av hur verkligheten har gestaltat sig verkar många ha svårt att skilja drifterna åt. Oxytocin, å andra sidan, står för relation, beröring och vård, därför tog kvinnorna hand om barnen och höll ihop klanen.

Men idag har savannen byts till kontorslandskap och vi lever i ett materiellt överflöd. Varför envisas vi då med att undervärdera kvinnor på ett sätt som om vi fortfarande levde i stenåldern?

Är det för att de föder barn?

Är det för att de framstår som svagare bara för oxytocin gör dem mjukare än män?

Är det för att vi levt med mekanistiska ideal i nära fyrahundra år och under tiden avväpnat kyrkan, tämjt naturen, jagat spökena på flykt och satt igång tidernas mest omfattande moderniseringsprojekt?

Modernism och industrialism har förvisso gett oss en makalös utveckling, men att sammanfatta de senaste tvåhundra åren är som att kika in i en tioårings pojkrum.

Vi ser bilar, båtar, tåg, flygplan och mekano; kanske betraktar vi en ingenjör i vardande? Vi ser fotbollar och tennisracketar, och känner lukten av testosteronstinn jakt efter mästerskapet. Vi anar drömmar vävda av effektivitet, smarthet och storskalighet som förebådar en mekanistisk och deterministisk tillvaro. Vi vädrar framåtanda som varslar om fantastiska infrastrukturer och linjära underverk samtidigt som vi hör ekot från människoapans tid:

Döda, knulla! Döda, knulla!

Idag, mitt i steget mellan det gamla industrisamhället och det nya relationssamhället ljuder ekot tomt och falskt. Vi har förlorat jämvikten. Vi har trängt bort den kvinnliga principen. Och vill växa måste vi börja omfamna de kvinnliga aspekterna och fullt ut införliva dem i de dagliga besluten. Annars följer vi den industrialistiska epoken i graven.

Lyckligtvis är tendensen för det nya seklet hoppfull. Alfahannarnas tid som herrar på täppan är över, IQ-samhället är tröttkört och retirerar medan EQ-kolonin avancerar. Undan för undan glider vi in i ett relationssamhälle, med mer ansvar, respekt, gemenskap, värme och helhetssyn. Kanske innebär det att kvinnor kanske till sist uppnår jämställdhet och blir bemötta med respekt som självständiga individer?

För det handlar inte om att kvinnor ska bestämma allt. Det handlar om att gå tillbaks till en modernt utförande av naturens överlägsna strategi: Fifty-fifty.