(Källa: CNN.) Häromdagen hände något intressant som ser ut som ett tidens tecken.
Tre herrar från Detroit – Alan Mulally, Robert Nardelli och Richard Wagoner – insåg att de befann sig i ekonomisk knipa. Så de beslutade sig för att gemensamt resa till Washington för att be på sina bara knän om statlig hjälp. De kunde ha liftat dit, eller åtminstone ha tagit bilen eller tåget, bara för att visa sin goda vilja, visa att de förstår sin belägenhet och menar allvar.
Istället valde de tre tiggarna att flyga till Washington med privata jet. En kostnad som uppskattas till cirka 150.000 kr. Per näsa. En vanlig flygbiljett hade kostat cirka 3.ooo-4.000 kronor.
Det absurda är att det inte handlar om vilka tiggare som helst. Mr Mulally är vd för Ford, Mr Nardelli har motsvarande position på Chrysler och Mr Wagoner leder General Motors. Och det var inte kaffepengar de var ute efter. De var i Washington för att rädda hela den amerikanska bilindustrin och söka stöd för lån på sammanlagt 25 miljarder dollar.
»Det är som att se några killar dyka upp på ett soppkök med frack och hög hatt«, sa republikanen Gary Ackerman.
(Hade det gällt IKEA och Ingvar Kamprad är jag tämligen säker på att han hade rest med tummen till huvudstaden.)
Senatorn Harry Reid beslöt på onsdagseftermiddagen att avbryta en testomröstning i frågan sedan det stod klart att resultatet skulle hamna långt under de nödvändiga sextio röster som krävdes för ett godkännande. Reid sägs nu söka en kompromisslösning.
Vid onsdagens utfrågning bad republikanen Brad Sherman att de skulle höja sin arm om de var beredda att sälja sina jetplan och ta vanligt kommersiellt flyg tillbaka till motorstaden.
Inga händer höjdes.
När CNN kontaktade de tre företagen för kommentarer löd förklaringen att det hela motiverades av säkerhetsrutiner och företagspolicy.
Thomas Schatz var en av dem som reagerade starkt. Han är ledare för medborgargruppen Citizens Against Government Waste.
»Om det bara vore företagets pengar som stod på spel så skulle det bara vara en fråga för aktieägarna, men i det här fallet är det upprörande!«.
De tre företagen undvek att svara direkt på frågan om de planerade att ändra sina resrutiner efter händelsen. Men meddelade att de har dragit ner på resandet i allmänhet.
Men det gäller nog inte de tre tiggarna i ledningen.
Hade jag fått bestämma hade de fått sina pengar under förutsättning att de tre kan visa upp en strategi över hur de ska kunna bli mer konkurrenskraftiga och samtidigt lämnar sina platser till förfogande.
{ 10 comments… read them below or add one }
I sak har du naturligtvis rätt och är klockren som vanligt. Men miljoner? Miljarder är det väl de vill ha av pappa staten???
Ja det har du naturligtvis rätt i. Ändrar omedelbart. Tack för påpekandet.
Snacka om fartblindhet! Det får man när man kör amerikanska bilar. Vilken ödmjukhet. Jag undrar om de inte kände sig slagna på förhand.
Det är en gåta hur t ex chairman of ”the bored” för Porsche kan lyfta 125 000 kr i timmen (800 milj./år) och komma undan med att han är värd det. Det borde finnas ett tak för hur mycket man är värd relaterat till verkliga förhållanden. Är det inte detta som gör att världsekonomin har fått slagsida nu? Skulle vara intressant att rita en graf över alla överbetalda rackare och sedan skära bort topparna på lönekurvorna. Skulle bli några miljarder som skulle kunna användas bättre. En klassisk frågeställning ingen vågar göra något åt.
Rent ekonomiskt betyder det inte så mycket vad topparna i hierarkin tjänar. Den stora skadan är moralisk. Har funderat på ett inlägg om detta.
Faktum är att i mitten på sjuttiotalet var den genomsnittliga lönen för en CEO 36 gånger högre än den genomsnittliga arbetstagarens lön.
I början av nittiotalet var den 131 gånger högre. Och idag har gapet ökat till 369 gånger arbetstagarens lön.
En del kan säkert förklaras med den superkapitalistiska vågen som sveper över världen. Men psykologer tror att den största orsaken går att finna i det psykosociala spelet mellan människor. Status med andra ord. Mer vill ha mer. Min är större än din, osv.
Orsaken grundar sig alltså på liknande psykologi som gör att världens rikaste tävlar i vem som har störst och längst yacht. I vilket girigheten bara spelar en liten roll. Tragiskt är det under alla omständigheter.
För att leda in det här intressanta inlägget på kommunikaltionsspåret. Jag träffade amerikanska Story Worldwide förra veckan, deras vd Kirk Cheyfitz menar att traditionell reklam är att kasta pengar i sjön. Hans bevis för detta: General Motors är världens (kan också betyda USA:s…) största köpare av reklam i print och TV och har så varit de senaste 20 åren (enligt Kirk) trots det har de kontinuerligt tappat marknadsandelar. Man kan ju tycka att de har en stor besparingspotential där, med tanke på att det ju uppenbarligen inte funkar:-)
och att man fortsätter pumpa pengar i något som inte ger önskat resultat kanske är signifikant för resten av verksamheten, lite nytänkande kanske kan vara på sin plats.
http://anammabloggen.blogspot.com/2008/11/content-is-king-age-of-persuasion-is.html
Ja, oviljan att förändras verkar vara genomgående för Detroits bilföretag och ett stort skäl till att de inte längre hänger med i utvecklingen. Däremot tror jag inte på snacket om den så kallade traditionella reklamen, om man med den syftar på att reklam i gamla medier inte fungerar. Det gör den visst. Man måste bara i hänga med i utvecklingen och anpassa sig till den tid vi lever i nu. Print funkar alldeles utmärkt, liksom tv och radio – om det görs på rätt sätt. Som jag brukar säga: problemet är inte så mycket medierna som vad man stoppar i dem. Och inte heller på den punkten har biljättarna från Detroit övertygat.
Nej, poängen var inte att reklam i sig inte funkar, utan att traditionell skrika-ut-ditt-budskap-reklam inte är lika effektivt längre. Man måste hitta smartare vägar.
Exakt. Man måste lära sig respektera konsumenten på alla plan. Bli intimare, mer öppen, mer emotionell, mer spännande, mer användbar och mer »pratbar«.
Det där är helt galet…