Låt mig utveckla resonemanget från mitt förra inlägg. Det handlar om kampen om inflytande mellan två aparta personlighetstyper. Den ena är den kallt beräknande, materiella och överrationella Homo Economicus och den andra är den sociala, ödmjuka och generösa Homo reciprocans.
Majoriteten i vår bransch tillhör den första kategorin. Dessa personer ser strikt rationellt på kommunikation. De gör sällan några direkta fel, de tar vanligen den kortaste vägen mellan två punkter. Det är just det som gör dem okreativa, den överrationella inställningen gör att de ofta missar uppenbara möjligheter och inte får tillräcklig kraft i sina åtgärder.
En kreativ person tar omvägar i sitt tänkande. Det gör hon för att kunna exponeras av så många intryck och möjligheter som möjligt. Varje exponering är viktig, de ger henne ett tillfälle att jämföra en konkret tanke med en helt annan tanke. Mycket blir fel och för att gå vidare krävs dels en förstående omgivning, dels ett orubbligt självförtroende för att stå pall för smällarna på vägen.
Skillnaden i tankesätt påminner starkt om olikheterna mellan hur en normal vuxen tänker i förhållande till hur en sexåring tänker. Båda har förmågan att ta sig från A till B, men taktiken är väsentligt olika.
Problemet är att den vuxne borrar ner blicken i marken och styr rakt mot målet. Det gör att hon missar en mängd intryck. Ett barn gör vad som faller det in. Det rör sig i en grov riktning framåt men gör ständigt små, spontana utflykter till höger och vänster. Det söker sig fram kringel-krokigt. Det söker hängivet och storögt. Respektlöst och dumdristiskt. Intuitivt och omprövande.
Barnet är omständigt, krångligt och begår ständigt fel. Misstag som i den vuxna, kritstrecksrandiga världen betraktas som onödiga kostnader. Men som i barnets värld blir till ett slags proxy-lösningar, en typ av minimala marknadsundersökningar. Misstag är nämligen feedback som hjälper oss att fatta bättre beslut i det långa loppet.
Tricket är att göra dem så tidigt som möjligt, så ofta som möjligt för att slippa rusa blint in i de stora. Och kostnaden för felstegen bör alltid ställas i relation till de två största misstagen av alla, nämligen att intala dig att du vet mer än du gör och att aldrig komma fram till någon bra idé över huvud taget.
Ett nyfiket barn gör ofta fel, men det får saker att hända. För det här handlar inte om att ha rätt. Du kan ha hundra procent rätt, men ändå hamna 180 grader fel.
Till och med en av huvudmännen bakom vår överdrivna förnuftstro, Isaac Newton, ansåg att skapandet var en trevande och sökande process när han sa att »det är en grundläggande aspekt av kreativiteten att inte vara rädd för att misslyckas«. Och var det inte självaste Hans Rausing, en av Europas rikaste män och grundare till Tetra Pak, som sa att »vi minimerar risken genom att maximera risken«. Ingen har väl kommit på tanken att anklaga hans företag för att vara dumt och oförsiktigt?
Det är inte den barnsliga naiviteten och de små tankeutflykterna som hindrar utvecklingen. Det är den överdrivna klokheten som dödar spekulationerna och det intuitiva sökandet efter nya idéer. Det är den uppblåsta förnuftstron som förgiftar den kreativa tanken, som slår det kreativa barnet i skallen med så kallade rationella fakta, som värderar barnets idéer som trevar sig fram och som kväver dem innan de hunnit ta form.
Ironin i det hela består i att den vuxne betraktar sig som ett under av smarthet i jämförelse med barnet. Medan barnet, när det väl anlänt till B, med ens framstår som smartare, kreativare och säljande än den vuxne. Barnet är förvisso framme senare, men anländer med en mycket bättre lösning. En lösning som förvånar de flesta och som olyckligtvis vanligen rationaliseras när historien skrivs. Och därför skapas så sällan kreativa kulturer.
Den kortaste vägen mellan A och B ä utan tvekan den korta. Men du är inte i den här branschen för att ta korta vägar. Du är här för att förnya, varje dag. För att lyckas med det måste du alltid välja barnets väg.
Din uppgift är inte att veta utan att leta.
{ 10 comments… read them below or add one }
“Misstag är nämligen feedback som hjälper oss att fatta bättre beslut i det långa loppet.”
Tack! Nu känns det genast bättre. Får jag sno det citatet? Det var månadens bästa. Jag känner hur hoppet stiger.
Javisst.
Har jag sagt att jag älskar dig?
Har jag sagt att jag älskar den här bloggen? Jag sitter och nickar så nacken knakar. Det är välskrivet, det är insiktsfullt och det är klokt. Om jag fick välja att länka till en blogg skulle det vara till den här.
Oj, vad det blev smörigt, men jag tycker det är viktigt att säga vad man tycker.
Dessutom är barnets väg bra för att den redan har lagt märket till punkt C, D, E som kanske är bättre mål (alla mål är ju som bekant inte optimala från början).
Grymt bra inlägg! Stort tack!
Va fan Fredric, har du inte möjlighet att länka? Taskigt ;
Kan man hyra dig att ha ett snack med min chef?
Återigen håller jag så väl med om vad du skriver. (och även vad folk kommenterar. Hade jag haft en dragning åt andra män hade jag nog kunnat tänka mig giftermål..hehe)
Dock får jag fortfarande inte ihop ekvationen hur man motiverar en längre väg till lösning, när både kund och beställare står där med enda målet, att “hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt”.. Den teoretiska lösningen är ju faktiskt ganska enkel, en annan typ av ledare, men vägen dit känns för mig lika krokig som den kreativas väg från A till B förmodligen känns för den gamla skolans ledare.. Några idéer?
Både ja och nej, Jonas.
För det första behövs båda typerna i de flesta verksamheter. Styr det över för mycket åt det ena hållet brukar det straffa sig. Risken med kreativitet är att man blir het och på så sätt tappar kursen, men framåt går det utan tvekan. Risken med att vara okreativ däremot är som bekant att man inte ser några riktiga möjligheter, utan bara inbillar sig att man gör det. Och denna låtsaskreativitet har tyvärr alltid dominerat vår bransch.
För det andra så är vägbeskrivningarna ovan bara symbolik för hur hjärnan funkar. En kreativ hjärna tar sig utanför boxen genom att öppna upp sig för fler associationer.
Att det kreativa tänkandet skulle vara omständigare stämmer inte. Den kreative är mångfasetterad och öppen i sitt tänkande men ofta mer rakt på målet i handling än de som inte är lika kreativa. Inte sällan brukar »strateger« vrida och vända på en fråga i uppåt ett år, och leverera något som kreatören kan komma fram till på en eftermiddag.
Men även detta är ett vanligt missförstånd. Att vara strateg, för att använda en sportmetafor, är i grunden en defensiv roll (förlåt alla strateger) som handlar om riskminimering – att få det rätt. Att vara kreatör är en utpräglad offensiv roll – att forcera omöjliga hinder och slå bollen i mål.
Jag formulerade mig lite galet ser jag nu.. Håller helt och hållet med att den kreativa vägen inte behöver vara mer omständig. Det jag menade var att jag ofta kännt att om man försöker gå den alternativa vägen, en väg med andra infallsvinklar, andra lösningar, kanske till och med ifrågasätta förutsättningarna, så uppfattas man ofta som en belastning snarare än tillgång. Belastningar, oliktänkande och rent utav den “kreativt” tänkande, kostar pengar i den som håller i pengarnas ögon. Jag upplever allt som oftast att man får höra att man “skall ta den enkla” vägen först. ..den alternativa lösningen kan få va en “bonus” när man gjort “det som skall göras”. Förstår du mitt resonemang?
Hur som helst så är det denna balans du skriver om, mellan strategen och kreatören som jag ännu inte upplevt.. Det är där jag undrar hur man får chefen/beställaren/ledningen att se på den kreatives roll som en större tillgång än vad iaf jag upplever det som de gör?