Om stålbad och kreativa språng.

I dessa tider av späkning och stålbad kommer jag att tänka på kvantsprång.

Att ledarna för den amerikanska bilindustrin just nu sitter och bönar och ber om pengar av kongressen kan tolkas som ett kvantsprång. Får de inte pengarna går de under, säger de, kanske redan innan året är slut. Och en stor anledning till att de sitter i den här genanta situationen är att de inte har velat utveckla sig i takt med omvärldens förändringar och reglera produktionen efter ändrade krav.

Plötsligt kommer verkligheten ifatt dem. Pang, rakt i nyllet.

Det frapperande är att det är fullkomligt naturligt, det är bara så saker och ting fungerar. Vi människor gillar i allmänhet inte att ändra på saker och ting. Vi blundar och låtsas att allt är bra som det är. Men när det inte fungerar längre, när trögheten inte längre kan stå emot förändringstrycket, då gör världen plötsligt ett krumsprång in i en ny fas och serverar oss den ackumulerade utveckling som vi inte ville känna till från början. Ögonblicket efter börjar vi efterrationalisera och leta orsaker överallt utom just där den funnits ända från första början.

Nämligen hos oss själva. I våra egna huvuden.

Vi kan naturligtvis skylla på industrialismen – eller rättare sagt upplysningen. Enligt den ska världen fungera ungefär som ett gigantiskt urverk och vi människor som automater. Vi kan anklaga den gamla världsåskådningen eftersom vi nu befinner oss mitt i steget mot en diametralt ny ordning, för vi ser svagheterna i det gamla systemet framträda för var dag som går.

Men vi blir inte av med det gamla synsättet utan vidare. Industrialismen har fött oss och den är onekligen en del av oss. Hur gärna vi än vill kan vi inte frigöra oss ifrån den lättare än vi har att avstå från en arm.

Det första steget togs redan på 1920-talet. Det var då som kvantfysikens pionjärer som Bohr, Heisenberg och Schrödinger, med flera, upptäckte att materia kunde beskrivas som både partiklar och vågor. Å ena sidan konkret, å andra sidan sannolik och lite avvaktande.

För nästan nittio år sedan fick alltså våra farföräldrar uppleva startskottet till den dramatiska förändring vi själva upplever idag och som vi fortfarande betraktar som en början på något nytt. För redan då justerades synen på världen från att vara en mekanistisk plats utan djupare dimensioner till en verklighet som skapas i samma ögonblick vi observerar den och som formas på lika många sätt som det finns människor.

Problemet är att omställningen tar tid. De flesta av oss kommer att vara födda i en värld och dö i en helt annan.

Vi står inför möjligheternas tid, men även kvalens tid.

Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att kunna se hundra år fram i tiden.