Det märkliga är inte att uppfinnare, konstnärer och filosofer kommer på nya idéer och för världen framåt. Det konstiga är att de sällan tar full ära av dem. Vanligen hänvisar de till något större som verkar inom dem.
Vem, eller vad, är det som gömmer sig där?
Vissa vill få det till att det är en gudomlig gnista. En annan, mer rationell, förklaring bygger på hur din hjärna behandlar information.
Under hela ditt liv har du lagrat sinnesintryck som strömmat in i dig. Problemet är att information är energikrävande att processa och tar stort utrymme, så hjärnan löser det genom att dela in medvetandet i två rum, ett övre och ett undre.
I det övre rummet bor ditt medvetande. Här är språket enkelt och rakt, detaljerat och rationellt.
I det undre rummet finns ditt undermedvetna. Här är språket och reglerna annorlunda. För att få plats med allt kognitivt bråte som du samlat på dig under livet är rummet större och lagringen mindre detaljerad. Klassificeringar och distinktioner saknar betydelse. Språket är känslomässigt och mångtydigt och uttrycks i toner, färger, symboler, myter, rörelser och rytmer.
Här finns också en röst som vi kallar för den inre rösten, eller intuitionen. Titta närmare på ordet så ser du att »in« står för »inre« och »tuition« betyder »vägledning«.
Inre vägledning.
Majoriteten av dina beslut fattar du i det undre rummet. Förklaringarna till dem finner du däremot i det övre. Många tycker det är lite genant för det antyder att vi människor inte har en fri vilja, men det stämmer inte.
Du har visst en fri vilja. Den består av något vi kan kalla för meningsfullhet, denna intentionalitet eller styrriktning styr vad som medvetandegörs i det övre, fina rummet och vad som trängs undan i det undre. Och vad som är meningsullt avgör du själv.
Som du vet spenderar kreativa människor mer tid i det undre rummet än i det övre. De har lärt sig att lyssna på sin inre röst. Och det gör de av ett mycket enkelt skäl.
Där finns din själ. Där finns ditt ursprung. Där finns hela din arts erfarenheter. Sammantaget är det en databas som vida överträffar kunskapen som får rum i det övre rummet.
För att uttrycka det med det övre rummets språk: ditt undermedvetnas bandbredd kan processa cirka 11 miljarder bitar information i sekunden, medan ditt medvetna jag bara orkar hantera en informationsmängd mellan sexton till fyrtio bitar per sekund.
Det är som att jämföra omkretsen på en valnöt med hela jordens omkrets.
Alla har en intuition, men alla förstår den inte och vissa gör allt för att förneka dess existens. Den finns där vare sig du vill eller inte. Dessutom pladdrar den på med en rasande fart. Vill du förstå den och dra nytta av den måste du ha en särskild förmåga.
En kvinnlig förmåga, säger vi ofta lite slarvigt. Vad det handlar om är att våga släppa på kontrollen, se mellan raderna och skönja mönster. Att kunna översätta fakta till konst, bygga helheter av fragment och inte vara så överdrivet låst vid normer.
Fördelen med det undre rummet är att där finns inget behov av att dela in saker och ting i fack, för där existerar inga gränser.
Och här, i detta gränslösa rum, bor ditt Superjag. Här finns dörren till Jungs kollektiva omedvetna. Där finns det transcendenta fält som kopplar samman det orimliga med det rimliga och som serverar dig fruktbara idéer om du bara har modet att fråga.
Superjaget är din allvetande skugga, din bästa kompis och rådgivare. Lär dig därför språket och prata med det så ofta du kan.
Det är dock lättare sagt än gjort. När det undermedvetna budskapet knackar på dörren till det övre, fina rummet – konsensusrummet – så gör det i en svårtolkad och vag form som inte passar sig i vår mekanistiska, postindustriella kultur. Språket är fel, stilen är konstig, tonen är obekväm.
För att få inträde måste det hyfsas till, det måste förtingligas, kvantifieras, klassificeras, mätas, vägas, mognas och naturligtvis kostnadsberäknas.
Tro inte att det bara är stora konstnärer och uppfinnare som lever i båda rummen. Även präster och kvantfysiker gör det. Och inom båda skråna tycks man vara eniga om språkproblematiken.
Den första skulle skaka på huvudet och hävda att själen förminskas till kroppen.
Den andra skulle säga att det undre rummet kollapsar i det övre.
{ 5 comments… read them below or add one }
Du gör det igen! Sätter ord på jätteviktiga mänskliga fenomen. Runtomkring oss finns det starka krafter som tvingar oss att använda det övre rummet genom att kräva bevis på att något kommer att fungera. Man måste vara stark för att fortsätta gå den väg som det undre plogar fram.
Genom frågor som “har du belägg för det?” eller genom att plocka fram siffror som bevisar motsatsen skapar de en osäkerhet inför ens intuitiva känsla.
Ser fram emot ett resonemang runt hur man bemöter sådant på ett framgångsrikt sätt.
Applåder. Igen. Skriv fler böcker. Starta en tv-kanal. Det här är så sjukt intressant.
!!!
Kalas. Nörretranders genom Liedman. Mumma för marknadsförare.
Det jag är mer intresserad av att höra från dig är kopplingen till reklam/kommunikation och en diskussion kring kvalitet utifrån detta.
För det inte så att den bästa “effekten” ofta kommer från det som lyckas undvika att anpassa sig till det övre rummet?
Det som kryper under radarn, som håller sig framme när vi har garden nere eller som kanske först lockar oss att ta ner garden och sen…
Många halvkvädna metaforer där men du fattar va?
Mati, kopplingen till reklam och kommunikation är kreativitet och förmågan att ta sig utanför sitt eget sammanhang och se kopplingar till andra domäner. Där behövs det undre rummet. Kreativ kvalitet byggs genom att lösa verkliga problem på ett resurssmart sätt.
Kreativiteten måste också säljas, vilket inte alltid är så lätt eftersom den ofta innehåller ett element som verkar fel, något som stör ordningen.
Den bästa effekten uppnår du när du hittar en balans mellan det övre och undre rummet. Problemet idag, i vår kultur och i vår rådande affärsvärld, är att så många vill hålla sig i det övre rummet och spendera så mycket tid där som möjligt. Vissa vill inte ens erkänna att det existerar ett undre rum.
Rent kommunikativt får du bäst effekt när du är maximalt originell och relevant på samma gång.