Här är en berättelse som jag läst någonstans, men glömt var.
Det var en gång en indian som var stolt ägare till åtta fantastiska hästar. Dagligen påminde folk honom om hur lycklig han måste vara för sina hästar. Nog var han tacksam, tyckte han, men inte nödvändigtvis lyckligare än någon annan.
En natt drog en fruktansvärd storm genom byn, varpå alla hästar rymde. Dagen efter kom hans vänner för att trösta honom
»Vilken otur«, sa de. »Du måste vara väldigt arg.«
»Varför då?« undrade indianen.
»Jamen, du har ju förlorat allt!«
»Hur kan ni veta det?«
Vännerna blev långa i ansiktet och gick hem. Nästa dag återvände hästarna i sällskap med tolv vilda hingstar. I ett slag hade hans förmögenhet fördubblats. Snabbt slöt vännerna upp för att begapa underverket och gratulera indianen.
»Varför gratulerar ni mig?«, frågade indianen.
»Därför att du nu är rikare än någonsin.«
»Men hur kan ni veta det?«
Påföljande dag skulle indianens son rida in de nya hästarna. Mitt uppe i allting råkade sonen bli avkastad varpå han bröt båda sina ben. Återigen kom hans vänner för att trösta fadern.
»Vilken olycka!« utbrast de och sörjde med sin vän.
Indianen lyfte på ögonbrynen och svarade:
»Hur vet ni det?«
En tid senare förkunnade stammens hövding att de var tvungna att dra ut i krig. De vann kriget, men det hade varit hårt och många män och söner hade mist sina liv. Så fort de kom hem gick de direkt hem till indianen för att gratulera honom.
»Varför gratulerar ni mig?«, frågade indianen.
»Jo, för att hans sons olyckliga benbrott hade räddat honom från att delta i kriget och möta en tänkbar död. Det, om något, var väl ett gott skäl att hylla fadern för sin storslagna tur?
Indianen suckade och sa:
»Hur vet ni det?«
Kreativitet och ödmjukhet hänger ihop. Att se världen i svart och vitt är inte särskilt kreativt. Att dela in allt i för och emot och antingen eller, är ett oödmjukt sätt att tänka som leder till styvsint tänkande. Indianhistorien ger oss ett budskap som handlar om ödmjukhet, men mellan raderna förmedlar den också en lektion i kreativitet när den uppmanar oss att inte ledas in i kategoriska antaganden.
{ 5 comments… read them below or add one }
Med vilken bländande pedagogik denna någon satte ord på fenomenet.
Titta vad jag hittade.
The great Taoist philosopher Liehtse gave the famous parable of the Old Man at the Fort:
http://www.listlesslawyer.com/blog/?p=903
Bra och intressant blogg!
“Bra och intressant blogg” var alltså en komplimang till din blogg.
/Caroline
Bugar och tackar för det, Caroline. Och tack för tipset. Ska kolla in den bloggen mer utförligt vid tillfälle.
Aah, jag har också letat efter källan till den historien, gillar den. Lin Yutang – då stod boken i min bokhylla. Ha! Fast jag gillade verkligen indianversionen. Och jag älskar berättartraditionen som gör att sagor berättas ur minnet, de blir vackrare och mer levande då. Samtidigt vill jag tycka, kring historien, att även indianens vänner gör rätt som bryr sig, som kommunicerar kring det som hänt och deltar i hans öden. =)