För oss som då och då faller in i självömkan eller avundsjuka, så kanske den här gamla taoistiska historien kan få dig på bättre tankar.
Det var en gång en stenhuggare som var missnöjd med sig själv och med sin ställning här i livet. En dag gick han förbi en förmögen köpmans hus och genom den öppna grinden såg han många vackra ägodelar och betydande gäster.
»Vilken rikedom den köpmannen måste ha!« tänkte stenhuggaren. Han blev mycket avundsjuk och önskade att också han kunde få sådan rikedom. Då skulle han inte längre behöva leva en vanlig stenhuggares liv.
Till sin stora häpnad förvandlades han och plötsligt stod han i köpmannens kläder. Han njöt av att ha större lyx och mer inflytande än han någonsin hade drömt om, och han blev avundad och avskydd av dem som var mindre rika än han själv.
Men kort tid därefter kom en hög ämbetsman förbi i en bärstol, åtföljd av tjänare och eskorterad av soldater som slog på en stor gonggong. Alla, hur rika de än var, måste buga sig djupt för processionen.
»Så mäktig den ämbetsmannen är!« tänkte han. »Jag önskar att jag kunde bli en hög ämbetsman.«
Plötslig var han en hög ämbetsman som bars omkring överallt i sin brokadklädda bärstol. Han fruktades och hatades av alla människor runt omkring, som var tvungna att buga djupt för honom då han passerade.
Men ämbetsmannen upptäckte snart att det var odrägligt varmt och kvavt inne i den instängda bärstolen. Han tittade upp mot solen. Den sken stolt på himlen, opåverkad av hans närvaro.
»Så mäktig solen är!« tänkte han. »Jag önskar att jag kunde bli solen.«
Och med ens tog han solens plats. Han kastade sina heta strålar ner på människorna. Och för att visa sin makt förtorkade han fälten med påföljden att han förbannades av bönder och arbetare. Men så gled ett jättestort mörkt moln mellan honom och jorden så att han inte längre kunde lysa på allting där nere. Solen kände ett sting av avundsjuka inför denna fräcka maktdemonstration.
»Så mäktigt det där ovädersmolnet är!« tänkte solen. »Tänk om jag kunde bli ett kraftfullt moln.«
Och så blev solen till ett stort ovädersmoln, och han dränkte åkrar och byar, och alla röt åt honom. Men snart fann han att han föstes undan av en våldsam kraft som han inte kunde rå över. Han försod att det var vinden.
»Så mäktig den är!« tänkte molnet. »Jag önskar att jag kunde bli vinden.«
Så blev molnet till vind som blåste bort tegelpannor från taken, ryckte upp träd med roten och hatades och fruktades av alla där nere. Men efter en stund stötte han emot något som inte ville flytta på sig, hur kraftfullt han än blåste. Det var en stor svart sten.
»Så mäktig den stenen är!« tänkte vinden som plötsligt kände sig svag. »Jag önskar jag kunde bli en sten.«
Och så blev vinden till en sten, kraftigare och mäktigare än något annat här på jorden. Men som han stod där hörde han ljudet av en hammare som drev in en mejsel i den fasta klippan, och han kände hur han förvandlades till småsten.
»Vad skulle kunna vara mäktigare än jag, stenen?« frågade han sig besviket. Han tittade ner – och vad såg han där om inte en stenhuggare.
