Politikern, playboyen och frimärksgravören.

Det här är en slags vidareutveckling av Mattias inlägg ovan. Sensmoralen är att du (eller varumärket) måste våga släppa på kontrollen då och då för att kunna utvecklas. Priset på utveckling består av alltid av obehag, smärta och hårt arbete. Eller »uppförsbacke, motvind och regn«, som en god vän och fd landslagssimmare, en gång uttryckte det.

Det var en gång en politiker, en playboy och en frimärksgravör som debatterade vad som var meningen med livet.

»Det är makt«, sa den unga politikern självsäkert. »Med makt kommer pengar, och har man tillräckligt av den varan kan man göra vad man vill.«

»Nja«, sa playboyen. »Det är nog njutning som är viktigast i livet. Vad ska man med makt och pengar till om de inte syftar till att leva livet och njuta?«

Båda tittade uppfordrande på frimärksgravören.

»För min del är det att gravera frimärken«, sa hon.

De andra två skrattade rått och undrade vad det var för mening med att karva i metall?

»Jo, det är ett svårt jobb som kräver stor koncentration. Det är farligt med alla kemikalier och metaller som ska hanteras. Dessutom har jag insett att jag aldrig kommer att bli fullärd…«

»Det låter inte så kul«, avbröt politikern.

»Det är visst roligt. Arbetet är mitt största intresse och jag blir aldrig uttråkad eftersom jag alltid kan bli bättre. På grund av att det är farligt och lätt att misslyckas, tvingas jag arbeta med ständigt full koncentration, vilket gör att dagarna går fort och att jag aldrig upplever tristess.«

»Men,« invände playboyen, »på det sättet du får ju varken makt eller pengar…?«

»Vad får dig att tro det? Saken är den att hård koncentration kombinerat med hög ambition har gjort mig till en av de bättre gravörerna i landet. Jag är efterfrågad av många och kan följaktligen välja vilka jobb jag vill ta. Jag antar självfallet de som bjuder på störst utmaning och ger mest betalt. Det i sin tur har lett till att jag aldrig behöver fundera över om pengarna ska räcka, vilket naturligtvis också ger en viss känsla av makt, även om jag inte primärt är intresserad av den.«

Hon gav dem en lång, utforskande blick och fortsatte. »Vad jag förstår är den stora skillnaden mellan oss att ni två inte går till arbetet för arbetets skull, utan enbart för att få pengar och makt, som ni fortfarande inte har tillräckligt av. Själv går jag till arbetet för arbetets egen skull och får pengar och makt på köpet.«

Politikern, playboyen och frimärksgravören motsvaras i psykologins historia av de tre herrarna Sigmund Freud, Alfred Adler och Viktor Frankl.

Freud påstod att njutning och lust var receptet på lycka.

Adler, hans förra partner, höll inte alls med, utan hävdade att höjden av lycka var att uppnå makt.

Frankl tyckte att båda hade fel. Man kan beskriva hans syn på lyckan som en skugga – den glider undan om du griper efter den – men framträder tydligt som en biprodukt av att din blick söker något mer substantiellt och äkta.

Frankl påstod alltså att meningen med livet är just meningen. Du måste söka efter mening i livets alla situationer, även de som innebär lidande.

Och Frankl är verkligen rätt man att uttala sig. Han var nämligen jude och fick tillbringa en tid i nazisternas koncentrationsläger som berövade hans mor, far och fru deras liv. När han pratade om att söka mening även i livets alla jävligaste ögonblick så kan man lugnt säga att han hade fog för sitt påstående. Han menade det bokstavligen.