Är den nya Cadburyfilmen bra?

Choklad och mikrobelöningar i all ära, men den här filmen lämnar mig med en smygande olust. Du vet den där milda ångestkänslan som uppstår när alla roliga skämt är dragna och de riktigt dåliga kommer fram, de som aldrig skulle våga berättas i det första rummet.

Tanken är naturligtvis att filmen ska vara rolig på det där coola och bakvända sättet, och förknippas med Cadbury’s choklad. Visst, jag kan föreställa mig skratta, men det förutsätter att jag regredierar till den fjortonåring jag en gång var. Fjortonåringen som hängde med kompisarna i gillestugan, uppskruvna av långt dragna skämt, höga på sockerdricka och omtumlade av den typ av gas som bara ett gäng proppmätta och acnebeklädda killar fullsprutade med hormoner kan producera. Fjortonåringen som till slut mest skrattade bara för att ha något att skratta åt.

Som dåliga skådisar skrattar.

Men inte nu. Nu känner jag en mild ångest sprida sig i kroppen som påminner om den där känslan när inget känns meningsfullt utan bara svart och hopplöst tråkigt. En känsla som brukar sitta kvar som en mental baksmälla i kroppen flera dygn efteråt. För min del kommer den inte i närheten av den sprittande lust som gorillan skapade och som till exempel Levi’s Flat Eric en gång bidrog till. Båda var fullkomligt oväntade och bröt mot allt som tidigare gjorts i kategorin.

Men varför tittade jag då? Varför skriver jag om filmen?

Av det enkla skälet att den har föregåtts av en riktigt bra och en riktigt dålig film för samma varumärke, skapad av samma reklambyrå. Den första var gorillan och den andra var »trucks«. Och det gör mig lite fundersam.

Skulle du se filmen om du inte visste att den var för Cadbury’s och var gjord av Fallon, London?

Skulle filmen få den spridning som den nu får utan draghjälpen från gorillafilmen?

Ja, jag tror att den skulle bli omskriven, men inte i så stor utsträckning som den sannolikt kommer att bli nu. Då uppstår frågan för vem är den tänkt att nå? Om man har tänkt sig en annan målgrupp än de hormonstinna tonåringarna, så är det nog ingen hit. Men jag kan naturligtvis ha fel.

Personligen ser jag ingenting i den här filmen som får mig att lagra någon positiv information om Cadbury’s i min hjärna. Ingenting får mig att känna suget efter en stunds avslappnad njutning.

Men jag kan ge mig fan på att den kammar hem en del reklampriser nästa år.

Vad tycker du?

***Tyckte du det här inlägget var bra, användbart, nyttigt eller uppiggande? Kanske gillar du den här bloggen i sin helhet också? Ge i så fall ge bloggen en röst i Yaba – Daytonas pris för Sveriges bästa blogg om webb. Röst här.***