Jag är också arg, eller snarare skitförbannad och jag har en teori om att det finns de som kan stänga av orättvisor och de som inte kan. Jag kan det definitivt inte. Dock för ilskan med sig mycket negativt i form av skitsnack, rädda kollegor och utfrysning. Men sånt är livet och det är en helt annan diskussion.

Jag är 32 år och har precis haft en 19-årig praktikant. Snacka om att känna gammal… och kunnig… på samma gång. Egoboost med åldersnojja.

Det är också därför jag darrar av ilska när de hjärndöda grottmänniskor som av någon anledning samlas på Dagens Medias kommentatorsfunktion, hurrar över Ryan Airs övertramp eller att Erk ska läggas ner. Och så jävla vidare.

Nu ska jag förmodligen vara lika förbannad över ovanstående även om jag inte hade någon dotter. Men jag måste ju ha något att skylla på, annars riskerar jag ju att kallas för feminist, vilket som bekant är det hemskaste en människa kan vara.

Folk är ju av någon anledning mer rädda för människor som tycker det vore en bra idé med lika lön för lika arbete eller att det borde vara förbjudet att slå ihjäl kvinnor kvinnor, än dom är för talibaner, nazister och våldtäktsmän.

Ska ta med delar till mina hårdrockare om du inte protesterar.

Jag är bara ung och arg.

Personligen undrar jag ibland över vad det är farbröderna som bestämmer på de stora byråerna, tror att alla balla 23-åringar har att tillföra – berätta för – en stadigt åldrande, stadigt fattigare, allt oroligare och allt mindre framtidstroende befolkning.

Själv är jag varken gammal eller vis nog att komma på nåt vettigt svar på den frågan.

å.

//C