Nu kommer chockerande nyheter från Martin Lindström och ett gäng hjärnforskare. I boken Buyology berättar han bland annat att logotyper inte fungerar som de en gång gjorde.
Problemet med logotyper är att de så tydligt signalerar att det rör sig om reklam och det gör att folk vanligen avskärmar sig. Sponsringsaktiviteter och produktplaceringar har inga, eller ringa, effekter om de inte är relevanta och integrerade i »berättelsen«.
Sponsring, hävdar Martin, fungerar betydligt bättre om varumärket flätas ihop med »berättelsen« på ett smidigt sätt. Han föreslår att märkena ska leva sina idéer fullt ut istället för att bara prata om sig själva.
Med andra ord: Sluta snacka. Ge upp argumenten. Börja agera istället.
Han är inne på storytelling, eller dramatisering av varumärket som jag föredrar att kalla det. Det betyder att du måste hitta storyn i varumärket och berätta den på så intressant, fantasirikt och varierat som möjligt.
Mycket av det han skriver har en del av oss upplevt intuitivt. Men nu finns det forskning som stöder påståendena. Martin ger oss nycklar till morgondagens effektiva marknadskommunikation. Och med tanke på mitt förra inlägg så är jag glad att ha så pass mycket skinn på näsan att jag kan sätta dessa nya märkliga upptäckter i ett sammanhang och inte göra några blinda tjurrusningar (som jag ofta tycker vissa gör).
Sätt dig nu ner stadigt på stolen och förfasas eller gläds över Martin Lindströms treminutersvideo på AdAge här.
***Tyckte du det här inlägget var bra, användbart, nyttigt eller uppiggande? Kanske gillar du den här bloggen i sin helhet också? Ge i så fall ge bloggen en röst i Yaba – Daytonas pris för Sveriges bästa blogg om webb. Rösta här.***
{ 7 comments… read them below or add one }
Detta är superintressant…och lite skrämmande, det vänder ju upp o ner på begreppen. Jag måste läsa boken.
Intressanta fakta som lyfts fram – något som kommunikatörer borde överväga i större utsträckning i dialogen med sin målgrupp. Frågan är dock hur nytt detta är. Akademisk forskning bevisade ju detta fenomen för flera år sedan – vilket visserligen pekar på vikten av att paketera insikter på rätt sätt för att marknaden ska kunna ta till sig dem!
Håller med dig, Prytz. Den akademiska världen har ett jätteproblem med att föra ut sina upptäckter och mycket hänger på paketeringen. Ett annat problem är att dra rätt slutsatser, ofta är forskningen så specifik att tolkningarna sticker iväg åt alla tänkbara håll. Det hela påminner om en cirkelrörelse: Forskningen ligger långt före praktiken, som ofta avfärdar forskningen som alltför akademisk. Och intuitionen ligger långt före forskningen (ibland så långt som tusentals år), vilken vanligen avfärdar intuitionen som ovetenskaplig.
Det finns sanningar på alla plan. Om det nu existerar några sanningar över huvud taget. För ju djupare du gräver desto mer motsägelsefullt blir det. Som Aristoteles sa: ju mer du vet, desto mer ökar din okunskap.
Inte helt oväntat en insiktsfull kommentar från dig Per Robert. Problematiken kring intuition, forskning och praktik och deras samvaro är något som lämnar enorm potential outnyttjad idag. Sen ska kanske slutsatserna från brainscanning användas med viss försiktighet (även om det är ett extremt spännande område) och de slutsatser man kan dra från denna isolerat. Snarare vore det intressant att kombinera den med andra forskningsdiscipliner där studier på området genomförts för att skapa en mer heltäckande bild av fenomentet, snarare än en något sensationsinriktad (även om sensationen fungerar som den paketering vi nämnde ovan och därmed tjänar ett syfte)
Klok slutsats, det där att blanda disciplinerna.
Så enkel slutsats och så brilljant! Mätningar visar ju att trovärdigheten för reklam är väldigt låg och exponering av en visuell logotype i innehåll förflyttar ju publikens fokus från att ta del av en story till att bli medaktör i en kommersiel transaktion.
Jag vill för övrigt prata med dig om skillnaden mellan varumärken som medaktörer i en story och varumärken som rekvisita i en self-story, eller vad man nu ska skriva på svenska. Jag tror att det vanligaste är att vi människor producerar berätelser om oss själva där varumärken, om de kommunicerar en tydlig arketyp t ex, kan bli naturliga props – så som du förklarade med exemplet Harley Davidsson för den som vill berätta berättelsen om sig själv som en rebell.
Min misstanke är att fokuset i marknadsföringsforskning är och har varit snedvridet mot vilka berättelser människor berättar OM varumärken. Hittade ett bra forskningspaper som använder narrativ analys för att analysera varumärkes-stories, men grejjen är ju att sådana är ovanliga, medans berättelser om oss själva finns i överflöd, bl a i bloggosfären. Här finns det saker att göra!
Du har naturligtvis helt rätt. Och jag blir nyfiken på forskningen du hänvisar till. En vanlig fråga som dyker upp i det här sammanhanget är: »Jag fattar att märken för bilar, motorcyklar och mobiltelefoner säger något om personen som äger dem, men det funkar väl inget vidare om jag råkar vara tredje största märke inom exempelvis senapskategorin.«
Då glömmer man en sak. Nämligen det faktum att vi inte enbart berättar historien om vår person till andra utan också till oss själva. Vi har en bild av vår person som vi hela tiden putsar på och som vi försöker övertyga oss själva om. Det är en ständigt pågående process. Och i takt med att tiden går, erfarenheterna blir rikare och vi blir äldre, går vi in i nya livsfaser som omärkligt styr berättelsen i nya riktningar.
Just därför bör man fundera över om det verkligen är så smart att rikta så oproportionerligt stor del av reklamen till unga människor, som för övrigt dessutom har mindre pengar. (En liten utsvävning där.)
Låt oss försöka ses snart och snacka vidare.