De som följde det senaste presidentvalet kanske kände en stark déjà vu-upplevelse. Har inte det här hänt förut?
Innan jag besvarar den frågan vill jag föra fram min huvudpoäng med det här inlägget. Effektiv kommunikation handlar till stor del om att ge målgruppen en chans att skapa sig en bild av det du vill att de ska göra. Folk tror nämligen mer på fiktion än fakta. Av två skäl:
För det första har du cirka 100 miljoner känsloreceptorer i kroppen. Deras uppgift är att fixa så att du kan uppleva verkligheten genom att se, höra, känna, smaka och lukta. Men din hjärna har 100 miljarder nervsynapser. Det betyder att du är ungefär tusen gånger bättre utrustad för att uppleva en värld som är tänkt än en värld som är verklig.
För det andra så är fiktionen, det vill säga berättelserna, långt mer effektiva än verkligheten. Den första är spännande och tajt, medan den senare oftast är trivial och långtråkig. När verkligheten brister i meningsfullhet skapar berättelserna hopp. När verklighetens informationsmassa omvandlas till värdelöst brus spelar berättelserna på dina innersta strängar. Det intressanta är att berättelserna ofta blir mer verkliga än verkligheten själv. För det vi känner det tror vi på.
Nu tillbaks till presidentvalet. Visst har det hänt förut. De som sett 2006 års säsong av The West Wing fick säkert den där magiska déjà vu-känslan när Obama kämpade med McCain om presidentposten. Och frågan är inte om det påverkade valets utgång, för det gjorde det helt säkert. Frågan är om det var en medveten strategi.
Det var nämligen så att seriens författare och producent, Eli Attie, blev ombedd att utveckla en ny karaktär. Han skulle vara av blandras, född 1961, vara gift med två barn och föreställa en karismatisk politisk uppkomling. Karaktären resulterade i en mexikansk-amerikansk demokrat vid namnet Matt Santos och gestaltades av den kände skådespelaren Jimmy Smith. När han tillkännagav att han skulle ge sig in i kampen om presidentposten gjorde han det med de följande orden:
»We live in cynical times, but hope is not up for debate… there is only hope.«
Jämför med hur Obama sa i sitt nomineringstal:
»In the face of war you believe there can be peace, in the face of despair you believe there can be hope.«
Likheterna stannar inte där. Vem tror du var hans motståndare i seriens presidentval?
Det råkade nämligen vara en äldre, gråhårig herre vid namn Arnold Vinick, född 1940 och senator för Kalifornien sedan 1982. Han var en ärrad krigsveteran som kunde Washingtons karta utantill, en politisk vilde som i rädsla för att inte uppfattas republikansk tillräckligt valde en betydligt mer konservativ medhjälpare (Sarah Palin). En roll som spelades av den välkände Alan Alda.
Enligt en artikel i BBC News var Obamas kampanjgeneral, David Axelrod, tidigt inblandad i produktionen och informerade om Obamas syn på rasfrågan och hur han vägrade att bli definierad av den. Råkade det bara bli så eller var det en medveten strategi?
Hur det gick tänker jag inte avslöja av respekt för dem som vill se tv-serien. Det står klart att verkligheten inspirerade fiktionen. Men nu återstår den viktigaste frågan:
Hur mycket har fiktionen påverkat verkligheten?
{ 1 trackback }
{ 4 comments… read them below or add one }
Det här är mycket intressant. Är det en uppdaterad version av ”Wag the dog” vi ser här? Är USA världens scen där skådisarna flyter mellan filmduken och verkligheten? Och vad är egentligen verkligheten? Du har väl också noterat likheterna i tv-serien ”24”.
Japp. Skulle tro att det flyter in betydligt mer politiska pengar i den amerikanska filmindustrin än vi tror.
För att inte tala om tv-serien »Band of brothers«. Maken till illa dold marknadsföring av USAs krigsindustri får man leta efter.
Ja det är ju superintressant. Tänkte på det när Palin kom in i bilden, det var ju som en medveten strategi för att sänka McCain och höja Obama. USA är det nya Hollywood – Uslywood!