Om Linda Skugge, gamar och en ny Messias.

Linda är en skön figur. Jag har alltid gillat henne. Hennes krönika i E24 skjuter in sig på en cancersvulst i branschen samtidigt som den ger oss en inblick i vem Linda egentligen är.

Det är så oerhört lätt att hålla med henne att hon nästan gränsar till en Messiasfigur. I Lindas verklighet utspelar sig nämligen allt kring två magnetiska motpoler: På den ena sidan ser vi de heltigenom perfekta. Och på motsatt sida kan vi skönja alla de som är så inihelvete dumma och korkade att ingen normal människa ens skulle komma på tanken att navigera åt det hållet. Antingen är man med Linda eller emot henne.

Om man nu inte gör sig omaket att tänka efter lite, förstås.

Linda är en kvällspressprodukt, en extrem åsiktspopulist som serverar sanningar så lättuggade att vissa inte ens märker att de sväljer hennes resonemang i stora lass. Där har du förklaringen till hennes popularitet.

Hennes krönika är syrlig och effektfull. »Nu räcker det inte med flådiga powerpointpresentationer«, skriver hon. »Nu gäller substans. Det är 2009.« Och självfallet har hon rätt, men bara en smula. Det är just det som är problemet.

Visst finns det de som bara producerar powerpointbilder och säljer självklarheter för dyra pengar. Och visst har vi sett en och annan Sturplansstekare som verkar ha glidit in i branschen på en räkmacka. Men jag känner också stekare som är duktiga och som kan stoltsera med både nöjda och trogna kunder. Och, tro mig Linda, jag har minsann sett billiga byråer som levererar skit och dyra byråer som producerar guld.

Sanningen är att reklambranschen skiftar i en mängd grå nyanser, i likhet med de flesta andra yrkesfält. Här finns både billiga och dyra producenter, både stora och små skojare – på båda sidor. Ibland faller sig faktiskt så att ytan bedrar och det låga priset bara är en ulv i fårakläder.

Lindas resonemang bygger på en orimlighet, en verklighetsuppfattning som är så hårt skruvad att den knappt platsar ens i en gammal Starlet eller Fantomen. För om det vore som Linda skriver skulle man som reklamköpare naturligtvis bli både frustrerad och besviken om de dyra investeringarna inte betalar sig, med den oundvikliga följden att samarbetet avslutas fortare än Linda hinner bokstavera ordet »powerpoint«.

Den alternativa förklaringen är att alla reklamköpare är korkade.

I Lindas disneyfierade tabloidvärld är det så enkelt. Antingen är det si eller så och ingenting emellan. Det är nästan så att man lite avundsjuk. Hon svingar lite med sitt magiska spö – och simsalabim är allt krångel borta:

»Sorry vänner, gameriet är över«, avslutar hon resolut.

För min del får hon gärna tricksa bort ytliga gamar, charlataner och gycklare. Men tänk om…

Tänk om hon också vågade eliminera all fördumning och alla grova generaliseringar på samma gång? Trollar hon bort sig själv då?