Jag äter en snabb lunch och knäpper på teven. Den sänder en repris på Debatt och det som debatteras är tevens »underhållning till döds«. Men pratar om program som Grillad, Herre på täppan och Ballar av stål. Jag hör den gamla vanliga diskussionen och samma argument som bollas fram och tillbaka.
Panelen består av två rivaliserande åsiktsagenter. Dels de som försvarar programformaten med att det är bra underhållning och att säga något annat är att undervärdera folkets smak. Dels de som hävdar att den här typen av programinnehåll är dålig teve som fördummar.
Diskussionen pågår i en halvtimme. Trots att många kloka personer kommer till tals lyckas man helt förbigå poängen: Bra respektive dålig kvalitet på teve skiljer sig inte nämvärt från valen vi ställs inför i den övriga vardagen. Vad diskussionen handlar om i grunden är en konflikt mellan vad som är nyttigt och mindre nyttigt för oss, vad som får oss att växa och inte.
Ska jag till exempel äta en blodig biff, med bearnaisesås och flottiga pommes frites och skölja ned det med en halvliter rödtjut – eller ska jag laga till en linsgryta med fiberrikt, mörkt bröd och ett glas färskpressad grapefruktjuice?
Ska jag lägga mig på soffan och dåsa – eller ska jag ta mig ut på en rejäl löprunda i den nordliga blåsten?
Ska jag lusläsa morgontidningen – eller räcker det med att kasta en trött blick på framsidan och därefter stirra tomt på någon obestämbar punkt framför mig under det att jag äter resten av min frukost?
Ska jag titta på Debatt – eller ska jag bara rinna ut i soffan och passivt njuta av Ballar av stål?
Livet är fullt av sådana här val. Poängen är att vår tillvaro ställer krav på oss att växa och faktum är att det alltid är jobbigare att utvecklas än att stå still. Det talar för mer nyttiga teveprogram. Samtidigt orkar vi inte alltid växa, vi behöver också smälta det vi lärt oss, vila och koppla av. Och grejen med oss människor är att vi är väldigt svåra att förutsäga. Ibland väljer vi nyttigt, ibland onyttigt. Dessutom är vi väldigt olika, med skiftande ambition med livet. Vissa av oss vill ständigt vara på tårna och ta in så mycket nytt vi orkar medan andra nöjer sig med att växa mindre eller i långsammare takt.
Det betyder att diskussionen i Debatt rörde sig i inåtcirklar. Den tycktes inte komma ur sin egen snäva diskussion eftersom den så tydligt syftade till att den ena sidan skulle vinna över den andra, inte att det kunde finnas en annan sanning utanför dessa trånga premisser.
Jag tror att vi måste vänja oss vid att teveutbudet sänder såväl högt som lågt. Visst kommer det att finnas program som fördummar och några enstaka grövre fall som kan vara skadliga för våra värderingar, men att tro att vi ska få till ett utbud som enbart sänder nyttiga program eller ensidigt fokuserar på så kallad folklig humor är att vara en smula naiv.
Vi behöver båda ytterligheterna. Det är fel att påstå att onyttiga program fördummar tittarna. Riktigt så enkelt är det inte. Lika fel är det att tro att alla skulle må bra av att bara titta på nyttiga och kunskapsutvecklade program, det skulle naturligtvis bara innebära att folk stänger av teven när de är mätta.
Bäst vore det om vi kunde sluta med att sätta oss till doms över andras smak. Det är lika dumt att fördöma folk som tittar på skräpteve som att klaga på folk som inte vidareutbildar sig, som inte förstår sig på finare kultur, som inte motionerar eller som sätter i sig för många bakelser.
Det finns naturligtvis en brasklapp. Resonemanget gäller så länge det generella programutbudet inte hamnar på så låg nivå att det utvecklar sig till ett samhällsproblem. Som det i många avseenden har blivit i USA, där det helt enkelt har blivit lite för enkelt att ta genvägarna som bjuds. Lite för enkelt att äta en jello med vispgrädde efter maten. Lite för enkelt att välja vitt superraffinerat bröd framför grovt rågbråd. Och lite för enkelt att ta bilen till jobbet istället för att cykla eller gå.
