Sanningen om Susan Boyles genombrott.

Fram tills bara några veckor sedan var Paul Potts mitt favoritexempel på hur mytiska berättelser kan fylla ett varumärke med kraft och åstadkomma underverk. Paul blev känd över en natt tack vare sitt framträdande i Britain’s got talent. Efter tre månader hade han över femtio miljoner träffar på YouTube. Och efter fem månader hade han sålt över två miljoner album – i dessa fildelartider, ska tilläggas.

Men nu har vi ett ännu bättre och tydligare exempel i Susan Boyle. Hon är som du säkert redan känner till en okysst, oskön kvinna på 47 år, som är arbetslös och lever ensam med sin katt Pebbles. Där har du kontexten, en bakgrund som kommer att visa sig oerhört betydelsefull för hennes genombrott.

Efter att ha blivit presenterad – och bland annat sagt att hennes dröm är att bli som Elaine Paige – möttes hon av hånflin från en cynisk jury och en skeptisk publik. Sedan sjöng hon en sång som fick många att börja gråta. Det var inte vilken sång som helst, det var »I dreamed a dream« från Les Miserables. En väl vald sång från en väl vald musikal (en hjälte-historia). Studera de här textraderna så förstår du vad jag menar:

»I dreamed a dream in time gone by/When hope was high/And life worth living. I had a dream my life would be/So different from this hell I’m living.«

Vi har just bevittnat en berättelse som – om den vore iscensatt – borde göra alla nu levande dramatiker, författare och filmskapare gröna av avund.

Innan jorden hunnit snurra ett varv runt sin egen axel hade tjugo miljoner personer redan sett klippet på YouTube. Några veckor senare läser jag att siffran är över hundra miljoner. Vad är det som har hänt? Vad är det vi i själva verket har sett och hört?

Egentligen är det inget konstigt. Det Paul och Susan har gemensamt är att de hänger upp sina framträdanden på en mytisk historia som vi alla känner igen och innerst inne älskar att uppleva om och om igen. Det är en klassisk underdog-historia, om en person som trotsar ödet, utmanar sina största rädslor och drar till strid för att nå sin stora (omöjliga) dröm. I samma ögonblick som personen lyckas med sitt modiga uppdrag förvandlas hon till hjälte. Det är då vi får den där jublande känslan av att ha förändrat något.

Det är ju precis så de de schabloniserade filmerna från Hollywood kommer till. De är uppbyggda på arketypiska plottar och så dramaturgiskt skickligt berättade att den ena scenen hakar i den andra och aldrig förlorar sitt grepp om dig. Och sedan står du där med en jättejobbig klump i halsen som kommer sig av att hjärtat och hjärnan hamnat i konflikt.

Poängen med Pauls och Susans framgångar (hon kommer säkert att få en skiva utgiven) är att det inte är deras sånginsatser som imponerar, utan själva förvandlingen. Susans sång är långt ifrån perfekt (jämför med Elaine Paige eller Kerry Ellis eller Judy Kuhn eller Ruthie Henshall). Det är därför presentationen i teve av de tävlande talangerna är så viktig för resultatet. Presentationen är kontexten som sången bedöms ifrån. Och det är tack vare bakgrunden som vi kan förstå att en förändring har skett. (Det är därför det ofta är bättre att undersälja och överleverera, än att översälja och underleverera.)

Tusentals år av berättelser som snurrat kring samma grunddrama sätter sina spår i vårt inre. Reaktionerna blir omedelbara. Neocortex hinner inte med att analysera vad som har hänt. Hjärnan förstår ingenting samtidigt som kroppen jublar. Och anledningen till att vi tycker så mycket om dessa berättelser är att vi kan identifiera oss med dem. De handlar inte om personen i filmen eller artisten på scenen, de handlar ju om oss själva! De skapar hopp. Precis som den här anonyma bloggkommentaren visar:

»I think it’s kind of nice to see a frumpy lady bring people to tears and touch them in ways a Britney or Madonna or Beyoncé has never been able to do. Maybe people were moved because they judged Ms. Boyle and mea culpa-ed. But maybe she woke something real up inside of us. It gives me hope.«

Myterna är naturligtvis inte exklusiva för bara artister, författare och filmskapare. De är tillgängliga för vem som helst som vill sälja något. Tänk på dem som kommunikation på steroider som står till buds för alla varumärkesansvariga som har modet att anlägga den nödvändiga kontexten. För det finns en viktig förutsättning.

För att få chansen att bli hjälte måste du nämligen erkänna att du är mänsklig.

Där tar det emot för många. De är fångade i den typiskt industrialistiska idén att man måste vara perfekt för att kunna sälja något. Det är naturligtvis helt fel.

Tror du mig inte? Nämn då någon av de övriga deltagarna som kommit i närheten av det antal hittar som Paul och Susans har genererat på YouTube. Kan du ens nämna någon vid namn?

Sångerskorna jag nämnde som jämförelse här ovan är alla fantastiska på olika vis, men få av dem kommer över hundratusen träffar på YouTube, faktum är att de sällan lyckats skramla ihop mer än tiotusen.

Vad lär vi oss av det?

Jo, att framgångarna klistras vid den som vågar vara mänsklig och har förmågan att berätta.