Jag tror att de flesta människor i Sverige upplever valet till Europaparlamentet som något mycket avlägset. Den vanlige medborgaren känner sig liten redan som det är i Sverige, hur liten känner den sig då inte i förhållande till Europa?
Den europeiska gemenskapen sträcker sig över drygt fyra miljoner kvadratkilometer, den innefattar 27 nationer med närmare 500 miljoner invånare som talar 23 språk och ber till olika gudar på judiskt, islamiskt och kristet vis samt enligt bahá’í-tron.
Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att den genomsnittlige svensken upplever att Sveriges inflytande i EU väger ungefär lika tungt som en myra i förhållande till en elefant.
EU blir en opersonlig, distanserad makt. Den väcker våra fördomar om Bryssel som maktens välpolerade centrum samt om utländska politiker som välbetalde egocentrerade, protektionistiska mutkolvar som dessutom fuskar till sig resebidrad och gud vet vad. Samtidigt som politiker, statsvetare och mediamänniskor grovt överdriver folks intresse av EU-valet och vad som händer där nere.
På det reagerar det svenska folket med något som liknar trots. Det finns en omisskänlig doft av missnöje över det hela:
»Hm… undrar vad som händer om jag jag skickar ner en krånglig fan som kan stöka till det lite för kostymnissarna därnere?«.
Det är antagligen därför folkpartiets Marit Paulsen vinner en biljett till Bryssel. Hon är ju kvinnan med koskit under naglarna som förkroppsligar det svenska bondförnuftet med den höga moralen.
Uppror och trots är sannolikt också anledningen till att stora delar av det svenska folket även vill se piratpartiet och miljöpartiet i EUs högborg.
Det förra för att det så tydligt kämpar för frihet och integritet som tilltalar de unga och vilda. De senare för att partiets skogsmulle-budskap känns lite apart från diskussionerna man föreställer sig i föras i EU-parlamentets korridorer.
Klart som korvspad.
{ 2 comments… read them below or add one }
Well written. Och som vanligt har jag skrivit en mer filosofisk version av detta i min postning ”Changes”.
Oj den måste jag läsa.