Om snygga brudar och fula killar.

Jag hade Johan Schiptjenko på tråden häromdagen. Vi snackade försäljningsteknik. Han berättade om en man som belönats med Fields medalj i matematik (motsvarigheten till Nobelpriset). Mannen var nöjd med det mesta i livet förutom en sak. Han hade ingen vacker kvinna.

Han beslöt sig för att ta reda på hur man får de snyggaste brudarna och angrep det hela med hela vidden av sin sällsynta, prisbelönade, analytiska förmåga. Efter en tid hade han svaret.

Det handlade inte om att vara den populäraste killen. Inte heller om att vara den rikaste killen, den ärligaste killen, roligaste killen eller ens den gulligaste killen. Klok som du är vet du redan svaret.

Matematikprofessorn fram till att det enda det handlar om är att man måste våga fråga.

Det blir inget avslut om man inte vågar ställa frågan.

Vi skrattade gott åt historien. Tänk efter, sa Johan, titta på hur det är på krogen. De snyggaste brudarna står som panelhönor därför att ingen vågar komma fram och snacka med dem. Särskilt inte de snyggaste killarna. Så vad händer? Jo, de flesta killarna flockas runt de halvsnygga.

Hur kommer nu det sig?

Naturligtvis beror det på att de snyggaste killarna har förtvivlat svårt att ta ett nej. Så istället för att utstå den den bottenlösa skammen i att få ett nej, vänder de sig hellre till en halvsnygg tjej som de är ganska säkra på att få omkull!

Själv har jag alltid varit något av en risktagare, på gott och ont. Jag brukade söka mig som en målsökande robot till de välsvarvade pumorna men tyvärr blev jag ofta stående halvvägs utan att våga fråga. Det ledde så klart till att jag blev allt fullare och fullare, vilket vanligen slutade med de förnedrande kvart-i-tre-varven. Men det kunde också inträffa, när stjärnorna låg i rätt läge, när jag hade en bra hårdag och de rätta jeansen på, att jag fick in en riktig jackpot. Och de där osannolika fullträffarna kunde jag leva på länge.

Precis när jag skriver det här kommer jag att tänka på en annan kompis, Peter, som under sina ungkarlsår hade en rakt motsatt strategi till min. Han menade att hans tillvägagångssätt var stensäkert och han rådde mig att följa hans exempel.

»När jag kommer in på ett ställe letar jag alltid reda på den äldsta och minst attraktiva tjejen som finns», berättade han stolt en kväll. »Sen fokuserar jag stenhårt på henne och får henne att känna sig som den vackraste tjejen på hela stället. Det funkar alltid. Framförallt går det fort. Och jag sparar pengar på dyra drinkar.»

Det är uppenbart. Oavsett vad du säljer – köttbullar, tioväxlade cyklar eller dig själv – så handlar det om att man måste ta risken och fråga.

Det är förnedrande att sälja.