Det sägs att man är riktigt ensam endast vid två tillfällen i livet. Det är när man föds och när man dör. Jag vet inte riktigt hur det är med den saken, för när du nu givit dig ut på din sista resa vill jag inte alls tro att du är ensam. Vi är nämligen många som vinkar av dig eftersom du lever kvar i våra inre genom din extraordinära gärning i livet. För det är ju med insiktsfulla fanbärare som med starka idéer: De har en stor attraktionskraft. De drar oss andra till sig som myror till en picknickfilt.
Du var en sådan person. Du drog oss till dig.
Eller som du själv förmodligen skulle uttrycka det, du spelade på våra inre bassträngar och rörde vid våra psykiska djupstrukturer.
En gång i tiden golvade du mig med din text i boken Ord till salu. Jag slukade den girigt när jag gick andra ring i gymnasiet och jobbade extra på reklambyrå. Utan att förringa några av dina medförfattare så minns jag att jag upplevde hur de andra förklarade vad reklam gick ut på, medan du fick mig att förstå hur den ska kännas. Just den känslan har varit min ledstjärna sedan dess.
Jag tackar för att jag fick lära känna dig och passar även på att tacka för våra inspirerande samtal om allt det sublima i kommunikationen, och livet, som reduktionister och processtänkare inte orkar ta till sig eller ens vill kännas vid.
Hoppas din resa härifrån blir behaglig, Janne. Du fick väl med dig basen, hoppas jag?
{ 1 trackback }
{ 0 comments… add one now }