Konsten att berätta. I sand.

Kseniya Simonova är en tjugofyraårig artist från Ukraina. Fick tipset av Tore Claesson via Facebook. Hon håller just nu på att utvecklas till ett nytt YouTube-fenomen. Anledningen är att hon nyligen vann Ukrainas version av Britain’s got talent.

Hon har ingen röst. Hon dansar inte. Däremot berättar hon. Med händerna.

Hennes verktyg är en stor ljuslåda och en hög av sand som hon skvätter över ljuset och bildar på så sätt bilder som förmedlar Ukrainas historia från frihetskriget mot Nazityskland. Tekniken utvecklade hon förra året på stranden.

Jag är passionerat övertygad om att kommunikation när den är som bäst också berättar något, och som berättelser måste de alltid bygga på ett element av förändring. Och med det menar jag ett litet stråk av hjältedramatik som mottagaren kan känna igen sig i. Det gäller all kommunikation, även kommersiell sådan.

Det är kanske därför som jag alltid varit förtjust i talangtävlingar. De är  förtätade scenarier av oförlösta hjältedramer. Från början är de alla fula ankungar, men bara någon, eller några, blommar ut till en vacker svan med kraft att skapa förändring. Det fascinerande är att de som lyckas alltid berör oss djupt.

Varför är det så?

Antagligen för att de talar till våra nedärvda erfarenheter. Inom oss finns en bred och djup arketypisk palett av mänsklighetens alla draman. Där finns vackra, fula, tragiska, inspirerande, fruktansvärda och hoppfulla berättelser lagrade i symbolform.

Det hela för tankarna till buddistmunkarnas mandalan som målas av sand och suddas ut av vinden. Munkarnas syfte med sina detaljrika sandmålningar är att visa alltings förgänglighet – en konstform som Carl Gustav Jung passande nog kallade för representationer av människans omedvetna jag. Det är nämligen dem som väcks till liv när vi möter berättelser likt de Kseniya Simonova förmedlar. För det är när vi möter berättelser som dessa vi minns fasorna och skräcken, samtidigt som vi upplever mod, kraft och inspiration till att föra världen framåt.

Buddistmunkarna har nog rätt: det mesta blir sämre och bättre på samma gång. Historien inträffar. Den drabbar oss. I mötet upplever vi något starkt, ungefär som om det förflutna och framtiden flätas ihop. Varje gång det händer kommer vi människor varandra lite närmare.

Jag tror att konsten att sälja, att övertyga, att kommunicera är att berätta om något inom oss som är större än oss själva. Kseniya hittade ett sådant stråk och vann.