Arrgh! Inte nu igen!

Det snackas ju en del om vikten att förstå sina konsumenter. Jag kan bara konstatera att det är mycket snack och liten verkstad. Om företagen verkligen ville imponera på sina konsumenter istället för att irritera dem, skulle de ha gjort något åt alla dessa idiotiska förpackningar som är näst intill omöjliga att forcera.

Mitt största irritationsmoment under de senaste tio åren har nog framkallats av tandborstförpackningarna. Nu verkar marknadsförarna äntligen ha fattat och tillverkat en flärp att dra i som faktiskt funkar – hurra! Men under många år bakade de in sina produkter i en typ av hårdplast som verkar stört omöjlig att få upp på normalt sätt – det brukar alltid sluta med att jag resignerat får plocka fram saxen och klippa upp skiten.

En annan förpackning som skapar omedelbart lågtryck i hemmet är dessa pappersförpackningar som bygger på en flik, flärp eller remsa som ska dras upp. I nittionio fall av hundra står man där med en avriven pappersbit i handen på grund av att perforeringen inte matchar mjukheten i pappen. Så det får bli saxen igen. Särskilt gäller detta förpackningar som innehåller plastfolie och ugnsolie. Pappen är för mjuk: öppna-här-fliken går alltid av och den är inte tillräckligt stabil för att man ska kunna riva av folien mot den taggade kanten. Resultat: en massa meck som regel slutar med att man står där med en boll i handen av obrukbar folie.

Idag slet jag säkert tio minuter med en plastförpackning som innehöll en lågenergilampa av märket Novaline (se ovan). Eftersom jag nu, mot min vilja, har byggt upp ett visst intresse av undermåliga förpackningslösningar höjde jag på ögonbrynen när jag plockade fram den.

Hm… hur får man upp den här då? Jag vred och vände på förpackningen och förväntade mig någon slags information om hur man öppnar den. Det fanns ingen. Jag letade med stigande irritation efter ett sätt att öppna för tillverkaren måste väl ändå ha tänkt på det och om inte de hade gjort det borde väl ändå marknadsförarna ha reagerat på saken? Nope. Inget alls. Så där stod jag med en fullkomligt ointaglig förpackning. Till slut stod jag där med saxen i högsta hugg igen. Men nu stod jag inför nästa problem: hur skulle jag får ur lampan utan att skada den? Det krävdes en hel del vridande och vändande och klippande för att rädda lampan ur en förpackning som är svårare att lirka upp än ett medeltida kyskhetsbälte.

Jag har lovat mig själv att inte svära här. Så jag passar på tillfället att rikta ett stort tack till alla marknadsförare som tillsammans med sina förpackningsföretag tycks sätta en ära i att få sina produkter och märken att framstå som sämre än vad i själva verket är.

Bra jobbat.

Man måste helt enkelt imponeras över hur människor kan vara så in i armhålan dumma att man lägger ner stora resurser på att utveckla en bra produkt för att sedan marknadsföra med dyra reklamkampanjer och ändå lyckas reta gallfeber på konsumenten.

Jag är stum.

Wow.