Marina Schiptjenko, kvinnan med många strängar på sin lyra, har tillsammans med sin gamla skejtarkompis, Eddie Bengtsson blåst liv i kultbandet Page och det nya albumet »Nu«, det nionde i ordningen. Marina kommer från band som Vacuum och BWO. Och Eddie har ett förflutet med band som Sista mannen på jorden och S.P.O.C.K.
Page är ett stilbildande band som startade redan 1980 – en tid då de var tvungna att skruva fram musiken på enkla monosyntar som bara kunde producera en ton i taget.
Musiken är befriande avskalad och enkel, med rappa refränger som flätar samman åttiotal med tiotal. Musiken blippar och bloppar sig fram med ett grymt sväng. Vi pratar om syntpop av bästa märke vars texter rör sig runt deras liv här och nu (inte bara då). Och texterna spinns mest runt ämnet relationer.
Jag må vara en smula partisk, men i mitt tycke är det här ett perfekt sommaralbum. Då och då när jag lyssnar flyter jag tillbaks till en bekymmerslös tid då man gick i blekta, lappade jeans och kanelbrun solbränna, för att i nästa sekund kastas tillbaks till nuets betydligt mer komplicerade tillvaro.
Plattan fjäskar inte. Den bär drag av inopportun minimalism och inleds med en handfull snärtiga spår. Men det är när jag kommer till »Tätt inpå«, Ett S.O.S.« (låten därpå kommer in lite fel) och »Allt eller inget« som jag går i gång på allvar. Det är då musiken varvas upp några snäpp, det är då jag glömmer deadlines och andra måsten och bara vill dansa. När det hela avslutas med en tolkning av Liquidos »Narcotics« – här med titeln »Min drog« – ja då blir jag extatisk. Vilken avslutning.
Tack Page! Sommaren är räddad. Nästa spelning på Arvikafestivalen 15-17 juli.
{ 1 trackback }
{ 1 comment… read it below or add one }
Tack käre pojkvän!