På onsdag 2 december skriver jag om ett pinsamt misstag jag gjorde mig skyldig till för några år sedan. Det handlar om refuserade texter i min första bok Fuck logic. Den som refuserade var jag själv. Och detta av ett synnerligen dåligt skäl, nämligen av rädsla för att stöta mig med reklametablissemanget.

Ajajaj. Hur kunde jag sjunka så lågt?

Misstaget är dock åtgärdat i den uppdaterade och reviderade uppföljaren F*ck logic 2. Men för att riktigt göra bot har jag utvecklat mina tankar i Dagens Medias pappersutgåva.

Ämnet?

De flesta har gjort det, i hemliget. Många har skäms för det.

Det handlar om plagiering.

Reklam och mediaindustrin har varit förhäxade av ungdomar så länge jag kan minnas. De har studerats fram och tillbaka genom åren, utan att man lyckats komma några större sanningar på spåren.

Vad har de egentligen lärt oss? Är ungdomar verkligen den indikator på hur vi blir som vuxna? I vilken grad sätts våra konsumtionsvanor under ungdomsåren?

Frågan kliar i mitt huvud så beslutar mig för att stämma träff med en ung person som jag känner väl. Närmare bestämt mig själv, så som jag var som sextonåring.

Jag möter en trött kille i tajta jeans, tajt midjekort jeansjacka med axellångt, blont hår och Adidassneakers på fötterna. (Det var den tidens sätt att markera avstånd från vuxengenerationen.) Vi hälsar och jag tar rodret.

»Jag är lite nyfiken på vad du tycker och tänker om saker och ting. Jag vill att du ska svara ärligt, för även om jag inte minns exakt allt från din tid så känner jag på mig om du skarvar. Är det okej med dig?«

»Det är det väl, antar jag«, säger han uppgivet.

»Bra, då undrar jag vad du gillar mest att göra?«

»Hänga med polarna. Lyssna på musik. Se på spännande filmer. Kolla in snygga brudar. Typ.«

Hm, standardsvar, tänker jag. »Varför då?«

Sextonåringen tittar uppgivet på mig. Han vet att jag vet att det finns mer bakom hans svar. »Ok«, säger han. »Jag antar att jag gillar att vara med polarna eftersom de gillar sånt som jag gillar. De vuxna fattar ju ingenting. Musiken är ju vår generations röst och genom att visa vad vi tycker om så signalerar vi vilka vi är och vilken grupp vi tillhör – inte minst för att visa de tröga päronen att vi är egna individer som bara vill har ett eget liv. Filmer är ju en skön verklighetsflykt och brudar är ju… ja, sexiga liksom.«

»Jag förstår«, säger jag. »Vilka filmer gillar du?«

»Skräckfilmer är häftigast. Har du sett Alla helgons blodiga natt? Eller Fredagen den trettonde – det är en film där en snubbe som heter Jason springer omkring med en hockeymask på huvuet och tar livet av folk?«, säger han med plötsligt uppspärrade ögon.

»Det är klart jag har, det vet du«, säger jag och tänker på hur mina preferenser har utvecklats genom åren. Idag står jag inte ut med att se en skräckfilm, jag kan inte bevittna lidande över huvud taget. Kan knappt se på naturfilmer eftersom de så ofta innehåller scener med djur som lider. Jag gissar att det har att göra med empatin som växer fram med åren. »Hur är det med musiken då, köper du skivor ofta?«

»Nä, jag har ju inte lika mycket pengar att röra mig med som du har. Jag lyssnar mycket i skivaffärer och hos kompisar och köper bara det som är riktigt bra. Resten kopierar jag.«

»Påverkas du av reklam?«

»Självklart inte. Man ser ju på lång väg att den bara vill pracka på en saker.«

»Har du några favoritmärken?«

»Jag är ju simmare som du vet, och då är man antingen en Speedokille eller en Arenakille. Jag har just bytt till Arena för att det känns lite fräschare, coolare och framförallt tunnare.«

»Har du några andra märken som du gillar?«

»Wrangler Jeans såklart, de smiter åt på låren och är jävligt vida vid fötterna. Sen gör ju Fruit of the loom häftiga tröjor. Butterfly har överlägset bästa pingisracket. Och Adidas är ju coolt…«

»Musikanläggningar då, är dom viktiga?«

»Helt klart! Marantz gör ju riktigt bra grejor. Ett märke som min audiofil-polare har börjat intressera sig för är Technics. Deras prylar ser onekligen jävligt tunga ut. Högtalare har jag faktiskt ingen vidare koll på.«

Jag byter spår. »Vad tycker du om invandrare?«

»Släng ut dom bara!«

Jag lyfter på ögonbrynen. »Menar du verkligen det?«

»Självklart, det är det enda rätta. Vi har arbetslöshet i det här landet och de bör väl rimligtvis gå till svenskarna först?«

Oj, det där hade jag helt glömt. »Det låter som du har dina politiska idéer klart för dig?«

»Visst. Jag är med i Moderat Skolungdom och anser att det måste till kraftfulla åtgärder för att lösa samhällsproblemen. De enkla lösningarna är dom enda som funkar.«

Jag är uppriktigt skakad av det jag hör. Och jag inser att det har runnit mycket vatten under broarna sen jag gick omkring i hans kläder. Så här i medelåldern kan jag konstatera att jag numer hamnat i den politiska mitten, och har naturligtvis sedan länge övergivit de enkla lösningarnas politik. Jag har lärt mig att det mesta här i livet har både för- och nackdelar och att de bästa lösningarna ofta byggs på en mix av polära uppfattningar.

Poängen här är att vi förändras. Undersökare verkar inte vilja förstå det.

Problemet med undersökningar som försöker kartlägga våra ungdomar är att de letar efter den där stora generationsfrågan som skiljer dem från andra generationer. Man söker med ljus och lykta efter något som delar in befolkningen i två läger, något som sextioåttarörelsen faktiskt hade. För då tycktes alla befinna sig i ett av två läger. Antingen var man »ung, fri och vänster« eller »äldre ansvarsfull och höger«. Branschen strävar hela tiden efter att hitta benämningar som generation X och Y, men tenderar tyvärr att överdriva dem varje gång, eftersom de unga skiftar åsikter lika ofta som vi byter skjorta.

Men i vår trygghetsknarkande bransch låter vi den ena kvasifrågan ersätta den andra. Storyn som säljer nu är att alla ungdomar hatar reklam, men vad undersökarna tycks glömma är att »reklam« vanligtvis betecknar den reklam som ungdomarna genomskådar och som de följaktligen föraktar. Reklam som de finner nyttig, användbar och cool kategoriseras sällan som reklam, den smiter under radarn på mer än ett sätt. Då blir reklamen något annat. Exakt vad vet ingen eftersom ingen ställer frågan.

Jag tror att folk i alla åldrar och i alla tider har ogillat reklam som är dålig. Den som är bra pratar man aldrig om.

Vilka undersökningarnas frågor och svar än är, så får de en ytterst ensidig belysning. Dels tror jag att det beror på undersökningens grundläggande syfte – att stöpa om frågetecken till utropstecken. När den inte lyckas spjälka fram de svaren blir man lätt besviken och gör omedvetet skillnaderna större än de är.

Dels beror det på media. Vi får ju inte glömma att undersökningar också är produkter som förväntas sälja. Ju svagare utropstecknen är, desto svårare är de att sälja.

Och här kommer vi in på pr-dimensionen i det hela. Det är nu som utropstecknen sväller till karikatyrer. Gråzoner suddas ut. Ambivalenser trollas bort. (Jag vet, jag har själv författat en del pressreleaser genom åren.) Statistiken blir ett säljbart vapen: Åtta av tio ungdomar tycker inte om reklam, kan det heta. (Inte ett ord om bakgrund, sammanhang och mening.) Tre av fem ungdomar vill inte jobba. Sex av tio ungdomar har någon gång laddat ner musik olagligt. Fyra av fem ungdomar vill inte använda kondom – eller vad det nu kan vara. Det är inte främst sanningen man vill åt. Det är storyn. Dessvärre krävs det att man skruvar den hårt för att den ska ha en chans att bryta igenom bruset och sälja.

Sanningen är nog att ungdomar kanske inte skiljer sig så där värst mycket från oss vuxna trots allt. Jag tror att de är som folk är mest. Det är bara det att de tar ut svängarna mycket mer och blir mer extrema. Självfallet beror det på att man är mer osäker som ung, för det är ju mycket som ska klaffa för att man ska känna sig trygg i sextonårsåldern.

Det är väl ingen nyhet att många unga upplever världen som oerhört komplex (och just därför vill man så gärna hitta enkla lösningar, åtminstone tills vidare). Men en fungerande världsbild bygger man inte upp på en kafferast, därför gäller det att arbeta med snabba skisser som kan uppdateras allt eftersom. Det är viktigt eftersom frågorna man ställer sig i den åldern kräver omedelbara svar.

Vilka är spelreglerna? Är jag omtyckt? Duger jag i mina kompisars ögon? Hur blir jag mer populär? De är frågor som hela ens unga liv kretsar kring. Och de förklarar också varför ungdomar är så noga med vad andra tänker om dem.

Det går upp för mig att jag, till skillnad från vad undersökningsföretagen och media vill tro, har väldigt lite gemensamt med den här personen som sitter framför mig. Och om någon vill nå mig med ett kommersiellt budskap baserat på vad den unga individen säger så är jag för det första inte säker på att man utgår ifrån sanningsenliga insikter. Och för det andra är det nästan dömt att misslyckas. Det är ju fel person de talar med.

Särskilt tydligt blir det om du tar hänsyn till de drastiska förändringar i värderingar och livstil som livets stora milstolpar brukar medföra. Tänk på vad det första jobbet och första egna boendet innebär. Tänk sen på vad som händer när du tar steget in i en tvåsamhet. För att inte tala om när du skaffar barn. Och till sist när barnen har flugit ut. Däremellan har du säkert fått uppleva en fyrtioårspassage, vars prövningar kan skifta från en ren söndagspromenad till de mest nattsvarta scenarier.

Det är med dessa tankar som jag sträcker fram handen och tackar för samtalet. Då säger han något som avväpnar mig totalt.

»Fan, vad jag är besviken på dig«, säger han. »Du verkar så tråkig. Om det är allt som livet har att ge mig så ser det ut att bli jävligt förutsägbart och trist.«

Det var ju på mitt initiativ att vi träffades, så jag känner att jag inte kan släppa iväg honom med så falska förväntningar. Jag försöker formulera mitt svar så positivt som möjligt.

»Jag tror att det ligger till så här: varje livsfas bjuder på sina speciella utmaningar och glädjeämnen. På så vis kommer du att sakta förändras. Inte nödvändigtvis till en helt annan person. Jag är ju du, fast med den skillnaden att jag råkar vara rik på erfarenhet medan du är rik på nyfikenhet och ohämmad optimism.«

»Visst«, säger han, inte helt övertygad verkar det som.

»Låt mig ge dig ett exempel: Dina värderingar kommer att vändas fullkomligt upp och ner inom tre-fyra år. Då kommer någonting som heter disco att bli populärt. När det händer kommer större delen av ditt liv att cirkulera kring ett högtalarmärke som heter Cerwin Vega. Varför då, undrar du? Jo, därför att du kommer att skrika till var och en som vill lyssna att de är så ›jävla bra att de kan driva vilken brud som helst till orgasm, när som helst!‹ Jag kan också berätta att du kommer att lusläsa en tidning som heter Vecko-Revyn och springa omkring klädd i Catalinajacka, blekta pösjeans märkt Levi’s, en Samsoniteportfölj i handen och Sko-Unos mockaboots på fötterna. Vad säger du då?

»Att du är helt pantad i roten.«<

Det började med en vag tanke om ett kreativt arbetsredskap, men det hela växte och resulterade i boken Fuck logic. Så här i efterhand kan jag lite yrvaket och förvånat konstatera att den var en långt större hit än jag trodde när jag lämnade in manuset till förlaget. Nu kan du inte komma över boken ens om du offrar din ena arm.

Det vet jag eftersom det dagligen ramlar in mejl från personer som frågar var de kan få tag på den. Mejl som efterhand har fått en alltmer desperat klang. Och mitt svar blir alltid likadant.

»Nej, det finns inga böcker att köpa, någonstans. Tyvärr har jag inga egna ex att sälja. Försök med antikvariat eller leta på biblioteken.«

Jag beklagar verkligen att boken är slut. Något måste göras. Och ska jag försöka göra vad jag kan för att se till så att en liten upplaga finns tillgänglig i början av augusti.

Naturligtvis tar jag tillfället i akt att revidera och uppdatera en del av innehållet. Det innebär bland annat att nya texter om kreativitet och förförelsekonst tillkommer plus en hel del nya exempel och nya bilder.

Det kommer att bli en svettigt eftersom jag vet att det innebär en hel del slit. Vill du muntra upp mig eller bidra med tips och hjälp så kan du väl göra det i kommentarsfältet nedan. Tills dess får jag önska en skön sommar.

Jag hade Johan Schiptjenko på tråden häromdagen. Vi snackade försäljningsteknik. Han berättade om en man som belönats med Fields medalj i matematik (motsvarigheten till Nobelpriset). Mannen var nöjd med det mesta i livet förutom en sak. Han hade ingen vacker kvinna.

Han beslöt sig för att ta reda på hur man får de snyggaste brudarna och angrep det hela med hela vidden av sin sällsynta, prisbelönade, analytiska förmåga. Efter en tid hade han svaret.

Det handlade inte om att vara den populäraste killen. Inte heller om att vara den rikaste killen, den ärligaste killen, roligaste killen eller ens den gulligaste killen. Klok som du är vet du redan svaret.

Matematikprofessorn fram till att det enda det handlar om är att man måste våga fråga.

Det blir inget avslut om man inte vågar ställa frågan.

Vi skrattade gott åt historien. Tänk efter, sa Johan, titta på hur det är på krogen. De snyggaste brudarna står som panelhönor därför att ingen vågar komma fram och snacka med dem. Särskilt inte de snyggaste killarna. Så vad händer? Jo, de flesta killarna flockas runt de halvsnygga.

Hur kommer nu det sig?

Naturligtvis beror det på att de snyggaste killarna har förtvivlat svårt att ta ett nej. Så istället för att utstå den den bottenlösa skammen i att få ett nej, vänder de sig hellre till en halvsnygg tjej som de är ganska säkra på att få omkull!

Själv har jag alltid varit något av en risktagare, på gott och ont. Jag brukade söka mig som en målsökande robot till de välsvarvade pumorna men tyvärr blev jag ofta stående halvvägs utan att våga fråga. Det ledde så klart till att jag blev allt fullare och fullare, vilket vanligen slutade med de förnedrande kvart-i-tre-varven. Men det kunde också inträffa, när stjärnorna låg i rätt läge, när jag hade en bra hårdag och de rätta jeansen på, att jag fick in en riktig jackpot. Och de där osannolika fullträffarna kunde jag leva på länge.

Precis när jag skriver det här kommer jag att tänka på en annan kompis, Peter, som under sina ungkarlsår hade en rakt motsatt strategi till min. Han menade att hans tillvägagångssätt var stensäkert och han rådde mig att följa hans exempel.

»När jag kommer in på ett ställe letar jag alltid reda på den äldsta och minst attraktiva tjejen som finns», berättade han stolt en kväll. »Sen fokuserar jag stenhårt på henne och får henne att känna sig som den vackraste tjejen på hela stället. Det funkar alltid. Framförallt går det fort. Och jag sparar pengar på dyra drinkar.»

Det är uppenbart. Oavsett vad du säljer – köttbullar, tioväxlade cyklar eller dig själv – så handlar det om att man måste ta risken och fråga.

Det är förnedrande att sälja.

Peter Lilliehöök är en av de mest kreativa människor jag känner. Men av någon märklig anledning har han fått mer än sin beskärda del av konstiga förslag. De ramlar ner titt som tätt i hans mejlkorg varefter han reflexmässigt föser ner dem i papperskorgen. Förslagen är misstänkt likartade. De går normalt ut på att något osannlikt har inträffat (alltid i något annat land), vilket öppnar en chans för någon (i det här fallet Peter) att tjäna en slant.

En dag fann Peter följande »oemotståndliga« erbjudande i sin mejlkorg:

Dear Friend,
My name is Mr William Thornton from ills & Exchange Department HSBC BANK 78, Mark sway Avenue, Leeds, SW9 9PT United Kingdom.

I would want to use this medium after going through your profile to seek for assistance in a business transaction which is of mutual benefit. A foreigner late Mr. David McGrath who is from the United State, an Oil merchant/Contractor with the British Government , until his death in a ship mishap on the 2nd of May 1999, who Banked with us at our Bank and had a closing balance of US$21.5 million ,which the Bank does not know any of his available next of kin to claim this fund. To this regards, I have been directed by the board of Trustees of the bank to notify the diseased next of kin, which I have done and found out that he has no next of kin, which means that this funds will be lost to the government,which we all know will be stolen by the British Government officials. In order to avert this development, myself and some of my trusted colleagues in the bank now seek your indulgence to have you stand as late Mr David McGrath next of kin so that the fund will be subsequently transferred and paid into your fore

On indicating your interest, all documents and proofs to enable you get this funds will be carefully worked out and we are assuring you a 100% risk free transaction. You will be allowed to retain 30% of the total amount after the transaction. If this proposal is okay by you, and you wish to take advantage of the trust bestowed on you mail me as soon as possible to enable me furnish you with relevant details to this transaction.

Note: This transaction will only last us 10 working days. Please, disabuse your mind by not equating this, with the every day online scam that people come accross everyday,but rather treat it with the utmost level of promptness and confidentiality.

Best regards,
Mr William Thornton

Peter fick nog. Han kastade sig på tangentbordet och författade ett svar:

Dear Mr. Thornton.
I am so glad that you found my profile satisfactory. I am however very ill in my woodenleg that I just recieved after my grandfathers death in a lumberjackaccident in southern Specoslovacia. It is truly sad that Mr. McGrath died without knowing it. I met his wife, Sir Don Johnson on a shipwreck just shortly thereafter. It must have been awful to be eaten by a giant pike and to be swallow in full.

I am currently looking forward to get the money so I can start to live properly again, my house just burnt down because I sat fire to it. And now I am frozen. Here in Specoslovacia we have nothing to do except beat the local cow up in a slippery bar. But it’s ok.

When can we meet? I will buy you a nice necklace.

Sincerely

Mr. Stucker Myefasein adumpster

Det som är så kreativt med Peters svar på detta typiska Nigeriabrev är att han väljer att inte bli upprörd, istället ser han det som en möjlighet till ett gott skratt. Och plötsligt har en historia att berätta.

Men det stannar inte där. Jag fick ett mejl från Peter där han berättade om det hela vilket fick mig att lyfta luren och ringa upp honom. När han svarade hörde jag att han snyftade av skratt. Hans förklaring: han hade slitit sig igenom en jobbig dag och tagit fram mejlet för att muntra upp sig med.

Det, mina damer och herrar, det är kreativt.

Godmorgon. Jag läste någonstans att världens börser ökade med cirka trettio procent under april månad. Sedan skymtade jag i DN att nätmäklaren Nordnet tror på en fortsatt positiv utveckling efter att ha gjort en enkätundersökning bland fondförvaltare.

Ekonomifakta förstärker intrycket. Titta på bilden ovan.

Och på E24 fann jag siffror som visar att världens tyngsta börser har ökat mellan nitton (OMX Stockholm) och femtiosju procent (Hong Kong Hang Seng) under de senaste tre månaderna.

Nu är frågan: vad ska vi vänta oss av det här? Vänder det uppåt nu eller är det ett varsel om kommande börsrekyl?

Som den obotliga optimist jag är väljer jag att se det positivt. Jag väljer att tro att investeringsviljan visar att folk över hela världen har hittat tillbaks till gaspedalen igen. Och att de anonnsörer som inte skrämts till tystnad får möjlighet att skörda av sina investeringar.

Så vad blev resultatet av historiens största matbedrägeri?

Tre av fyra förundersökningar lades ner för att inte brott kunde styrkas. Men två anställda vid ICA Maxi i Nacka åtalades och blev idag fällda. Idag står det klart vilken straffsatsen blev.

Två anställda dömdes till 40 dagsböter vardera. Därtill fick ICA Maxi en företagsbot på 100.000 kronor.

Det är allt.

Större brott än så har vi tydligen inte bevittnat.

Få se nu… Hur kraftigt straff är 40 dagsböter nu igen?

Tja, enligt mina beräkningar hamnar det någonstans mellan 9.000 – 12.000 kronor per person.

Jag antar att straffet blir lågt därför att det inte kan bevisas att det pågått i större omfattning än vad Uppdrag Granskning gav åklagaren bevis för hösten 2007. Men jag är en person som tror att dålig moral sprider sig snabbare än svininfluensa och som anser att den dessutom är betydligt giftigare, särskilt när den involverar möjlighet att roffa åt sig mer pengar.

ICA Maxi i Nacka borde väl rimligtvis bära ett större ansvar än så? För vad är 100.000 kronor i förhållande till en omsättning på drygt 500 miljoner kronor (2007)?

Nu undrar jag: vad är den moraliska slutsatsen av detta?

Jo, att det lönar sig att lura konsumenten.

Microsoft fortsätter att leta efter ett effektivt kommunikationsspår. Det senaste försöket ger vissa indikationer om att märket har hittat rätt.

Enligt en artikel i Advertising Age har den senaste kampanjen fungerat väl i målgruppen 18-34-åringar. Siffror från BrandIndex visar att Microsoft har gått om Apple i frågan om vilket av de två märkena som levererar mest värde.

På en skala som löper från -100 (sämsta betyg) till 100 (bästa betyg) har Apple rasat från 70 till 12,4 på tre månader, medan Microsoft under samma tidsperiod har ökat från ungefär noll till dagens toppnotering på 46,2.

Om du frågar mig så gissar jag att det beror på att man har markerat ett tydligare avstånd från Apple. Och det har man gjort genom att positionera sig med hjälp av en kraftfull arketyp. Jag syftar på den arketypiske kompisen. Det är en karaktär som är jordnära, ordinär och samarbetsvillig – en märkeskaraktär som framstår som en bjärt kontrast till Apples eleganta kreativitet.

På ytan kommunicerar kompisen prisvärdhet och funktionalitet. På djupet handlar det om att inte känna sig utsatt eller hamna utanför gemenskapen. Och rent dramaturgiskt befinner sig märket i ett spänningsfält mellan ont och gott, med den starka ambitionen att förvandla utanförskap, utsatthet och snobbism till gemenskap och en slags gedigen enkelhet.

Man kan prata pris på olika sätt. CP+B och Microsoft gör det på ett smart sätt. Istället för att säga att en pc med Windows är billigare än en Mac med OSX så vänder man på steken och säger istället att du får mer dator för pengarna.

Därmed gör man sig attraktiv för majoriteteten av alla människor. De flesta vill ju vara accepterade och känna tillhörighet. Samtidigt som de flesta också känner ett starkt obehag av att betala mer för saker som de kan få billigare. Det är utifrån den ansatsen som nu Microsoft reser ragg mot Apple.

Apple, å andra sidan, har sedan starten utnyttjar kreatörsmyten maximalt (»Think different«) och har sedan 1997 även vidareutvecklat sig med hjälp av förförarmyten (läs design). Det har gett märket så hög status att det närmast kan jämföras med en religiös kult.

Filmen här ovan kan ses som ytterligare ett tecken på att Microsoft är på rätt spår och att de ansvariga på Apple faktiskt känner detta. I sådana fall är det första gången Apple har svarat direkt på ett utspel från sin antagonist.

Oddsen verkar ha jämnats ut och de ser ut som att de två nu tävlar på mer jämna villkor.

Den ena är billig och funktionell (nåja). Den andra kostar en slant men är betydligt snyggare.

Fajten fortsätter.

Jag har sagt det förut: Den digitala tekniken tar inte över den så kallade traditionella reklamen. Det beror på att det är skillnad på reklam och reklam. Det finns brå reklam och dålig reklam. Är det någonting som den digitala utvecklingen hotar så är det all traditionell reklam som inte betalar sig. På samma sätt som bra traditionell reklam hotar det som är undermåligt i den digitala världen.

Det handlar alltså inte om att man måste dela in den här branschen i svart eller vitt och »antingen eller«, som många olyckskorpar vill ha det till. Vad det rör sig om är att vår spelplan hastigt har blivit så mycket större och mer komplex än tidigare.

Det får inga andra konsekvenser än att allt som är dåligt dör, medan det som är bra överlever. Men det betyder också att det som var bra igår inte nödvändigtvis är bra idag. Eftersom all utveckling leder till ökad polarisering så innebär det ett ökat tryck på oss som producerar kommunikation att skärpa verktygen ytterligare.

Med andra ord, se till att du snabbt som ögat införskaffar den nya verktygslådan. Men kasta inte den gamla, se istället till att integrera den med den nya.

Filmen ovan är ett exempel där en talesman för en digital produkt villigt erkänner att de digitala medierna inte kan mäta sig i effektivitet med teven. Åtminstone inte här och nu. Åtminstone inte för deras del.

Jag fann storyn på The AD Contratrian, det är en gammal reklamräv från San Fransisco som ylar i högan sky över all bullshit som ramlar över oss. Jag håller inte med honom i allt, faktum är att jag finner många av hans åsikter lite väl konservativa, gammalmodiga och bittra. Men det hindrar mig inte från att tycka att han är oerhört läsvärd och att han emellanåt kommer med en del fina poänger. Som när han till exempel kommenterar den digitala motsvarigheten till svininfluensan: twitter – slutsatser han drar för att han har studerat fenomenet genom att twittra själv.

Och apropå svininfluensan, The Ad Contrarian tillhör dem som tidigt ansåg att det var ett överdrivet rykte. Och det gjorde han genom att studera fakta när de flesta andra litade blint på rykten som snabbt växte till en snöbollseffekt. Medierna var naturligtvis inte sena att utnyttja den apokalyptiska dramaturgi som plötsligt uppenbarade sig, varpå det hela blev liktydigt med ett hot mot hela mänskligheten.

Kom ihåg att den objektiva världen är en illusion. Det har den alltid varit. Även om du tidigare levt i tron att det finns något som kan kallas objektivitet, så kan du glömma det nu. För nu är världen så mycket mer komplex och kaotisk än tidigare – och vad som händer då är att subjektiviteten växer (eftersom fantasin tar vid där fakta inte räcker till).

Det mest konstruktiva vi kan göra är att snabbt försöka vänja oss vid att rykten och halvsanningar numera färdas i ilfart runt jorden. Och att vi får allt svårare att skydda oss ifrån dem eftersom det inte längre är regeringar och tunga medier som sprider dem utan de mest trovärdiga budskapsförmedlare vi känner till.

Våra vänner.

De twittrar och bloggar sig under vår radar genom din och min interaktion på nätet. Din enda möjlighet att navigera genom den är gröten av fabler och halvsanningar är att vässa ditt kritiska sinne och i alla sammanhang försöka lyssna till båda sidor.

Jag äter en snabb lunch och knäpper på teven. Den sänder en repris på Debatt och det som debatteras är tevens »underhållning till döds«. Men pratar om program som Grillad, Herre på täppan och Ballar av stål. Jag hör den gamla vanliga diskussionen och samma argument som bollas fram och tillbaka.

Panelen består av två rivaliserande åsiktsagenter. Dels de som försvarar programformaten med att det är bra underhållning och att säga något annat är att undervärdera folkets smak. Dels de som hävdar att den här typen av programinnehåll är dålig teve som fördummar.

Diskussionen pågår i en halvtimme. Trots att många kloka personer kommer till tals lyckas man helt förbigå poängen: Bra respektive dålig kvalitet på teve skiljer sig inte nämvärt från valen vi ställs inför i den övriga vardagen. Vad diskussionen handlar om i grunden är en konflikt mellan vad som är nyttigt och mindre nyttigt för oss, vad som får oss att växa och inte.

Ska jag till exempel äta en blodig biff, med bearnaisesås och flottiga pommes frites och skölja ned det med en halvliter rödtjut – eller ska jag laga till en linsgryta med fiberrikt, mörkt bröd och ett glas färskpressad grapefruktjuice?

Ska jag lägga mig på soffan och dåsa – eller ska jag ta mig ut på en rejäl löprunda i den nordliga blåsten?

Ska jag lusläsa morgontidningen – eller räcker det med att kasta en trött blick på framsidan och därefter stirra tomt på någon obestämbar punkt framför mig under det att jag äter resten av min frukost?

Ska jag titta på Debatt – eller ska jag bara rinna ut i soffan och passivt njuta av Ballar av stål?

Livet är fullt av sådana här val. Poängen är att vår tillvaro ställer krav på oss att växa och faktum är att det alltid är jobbigare att utvecklas än att stå still. Det talar för mer nyttiga teveprogram. Samtidigt orkar vi inte alltid växa, vi behöver också smälta det vi lärt oss, vila och koppla av. Och grejen med oss människor är att vi är väldigt svåra att förutsäga. Ibland väljer vi nyttigt, ibland onyttigt. Dessutom är vi väldigt olika, med skiftande ambition med livet. Vissa av oss vill ständigt vara på tårna och ta in så mycket nytt vi orkar medan andra nöjer sig med att växa mindre eller i långsammare takt.

Det betyder att diskussionen i Debatt rörde sig i inåtcirklar. Den tycktes inte komma ur sin egen snäva diskussion eftersom den så tydligt syftade till att den ena sidan skulle vinna över den andra, inte att det kunde finnas en annan sanning utanför dessa trånga premisser.

Jag tror att vi måste vänja oss vid att teveutbudet sänder såväl högt som lågt. Visst kommer det att finnas program som fördummar och några enstaka grövre fall som kan vara skadliga för våra värderingar, men att tro att vi ska få till ett utbud som enbart sänder nyttiga program eller ensidigt fokuserar på så kallad folklig humor är att vara en smula naiv.

Vi behöver båda ytterligheterna. Det är fel att påstå att onyttiga program fördummar tittarna. Riktigt så enkelt är det inte. Lika fel är det att tro att alla skulle må bra av att bara titta på nyttiga och kunskapsutvecklade program, det skulle naturligtvis bara innebära att folk stänger av teven när de är mätta.

Bäst vore det om vi kunde sluta med att sätta oss till doms över andras smak. Det är lika dumt att fördöma folk som tittar på skräpteve som att klaga på folk som inte vidareutbildar sig, som inte förstår sig på finare kultur, som inte motionerar eller som sätter i sig för många bakelser.

Det finns naturligtvis en brasklapp. Resonemanget gäller så länge det generella programutbudet inte hamnar på så låg nivå att det utvecklar sig till ett samhällsproblem. Som det i många avseenden har blivit i USA, där det helt enkelt har blivit lite för enkelt att ta genvägarna som bjuds. Lite för enkelt att äta en jello med vispgrädde efter maten. Lite för enkelt att välja vitt superraffinerat bröd framför grovt rågbråd. Och lite för enkelt att ta bilen till jobbet istället för att cykla eller gå.

Det är lätt att prata om vad som hände igår. Det också lätt att förutspå vad som kommer att hända i framtiden. Om du inte tror mig, ta dig då en titt på vad som skrivs i våra branschmedier och hur resonemangen böljar på branschbloggarna.

Det är mycket snack om reklamens framtid.

Personligen är jag inte intresserad av vad som har hänt. Och jag är inte så överdrivet intresserad av vad som kommer att hända. Vad jag däremot finner oerhört intressant är det som händer nu.

Framtidsprofetiorna handlar ofta om saker som ska dö. Reklamen ska dö (ja tjenare!). Varumärken ska dö (Internet skulle ju förvandla oss alla till rationella individer, eller hur?). Men det som toppar dödsligan just nu tycks vara tevemediet.

AdContrarian sprider lite ljus över ämnet och hänvisar till en artikel i Wireds aprilnummer, 2007, där man kunde läsa dödsrunan över teven. Och i ett Ad Age-nummer från 2008 kunde man läsa att TiVo skulle sätta stop för tevereklamen för alltid. Sedan har vi Joseph Jaffe som skrivit en hel bok om detta under titeln Life after the 30-second spot.

Faktum är att det som dödförklaras ofta visar sig vara oerhört livskraftigt. Det hette ju en gång att radion skulle döda tidningsannonserna. Sedan skulle teven döda radion. Videon skulle döda både radion och teven. Kabelteven skulle också ta död på teven. Och minns du EVM (egna varumärken)? De skulle innebära en snabb död för varumärkena. Något som även datorn, Internet och Google förväntades göra.

Men än så länge har ingenting dött ut. Däremot har saker och ting förändrats, vilket är en helt annan sak.

Om teven dör är det knappast för att den inte fyller någon funktion för oss, utan för att det är så många som har bestämt sig för att den ska dö. (Prova att googla »Tv’n är död« eller »Tv is dead«, den första varianten ger 154.000 träffar.) För vi lever i en tid som är styrd av mediernas dramaturgi (till den räknar jag in bloggosfären). En tid som gett oss makten att specialdesigna våra egna livsmanus. Det som inte passar in stänger vi ute och låtsas som det inte finns.

Men, kära undergångsprofeter, än står teven högst på täppan. Nyligen kunde man läsa följande i New York Times:

Even though people have the opportunity to watch video on their computers and cellphones, TV accounts for 99 percent of all video consumed in 2008…

Och här är mer fakta från en undersökning som benämns som “the largest observational look at media usage ever conducted” från Ball State University’s Center for Media Design:

Nittionio procent av allt tittande på video gjordes på en tv. Mindre än fem procent av tittandet skedde på hårddiskteve. YouTube, Hulu, iPhone och alla andra former av Internet- och mobilbaserat tittande uppgår inte till mer än en procent av allt tittande. Dessutom rapporterade Nielsen att tevetittandet i USA under förra månaden visade de högsta siffrorna någonsin!

Inte heller reklamen försvinner i första taget. Den är lika seglivad som människan. Den må vara medioker, eller rent av dålig, och då ignorerar vi den. Och när den är bra blir vi upplivade och snackar om den. Formen kommer dock att skifta med tiden.

Så tror du jag bryr mig om teven dör?

Inte ett dugg.

För jag lever inte i framtiden. Inte heller i dåtiden. Jag har bara ork, tid och engagemang att befinna mig här och nu.

Och det är svårt nog som det är.

Det började med att två reklamstuderande frågade mig om jag kunde motivera reklamens existens utifrån ett existentiellt perspektiv. Det gav mig tillfälle att studsa vidare och reflektera över reklamen i stort.

Det finns de som tror att reklamen försvinner i det nya, friare medielandskapet som växer fram. Internets tidiga visioner tecknar bilden av människan som en automat som effektivt filtrerar bort allt som inte stämmer överens med det perfekta livsmanuset. En person som navigerar sig fram i världen på ett analytiskt, metodiskt och skeptiskt vis. Som enbart söker relevant information som grund för sina rationella beslut. Som har förmågan att uppskatta det sanna värdet av de möjligheter som bjuds. Och som medvetet och logiskt väger fördelar och nackdelar mot varandra vid varje val hon ställs inför. I den här visionen är reklamen överflödig.

Men det är inget annat än kvalificerat struntprat.

Visionen har visat sig vara fel. Den grundar sig på en förlegad bild av ekonomi och en gammal syn på människans natur. Daniel Kahneman fick Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Nobels minne för att ha bevisat att ekonomin till stora delar vilar på emotionell grund. Och detta att människan skulle vara heltigenom rationell har motbevisats av mängder av psykologisk forskning.

Visonen är fel för att reklamen har snarare bitit sig fast, den har blivit en del av våra liv och noggrant vävts in i vårt samhälle. Om den försvann över en natt skulle vi hamna i en ekonomisk kris så djup att vi förmodligen aldrig skulle komma ur den. I det perspektivet framstår den nuvarande finanskrisen som en ynklig vindpust.

Reklamen behövs av rent ekonomiska skäl. Men för att återgå till reklamstudenternas fråga: hur står det till med reklamen sett i det mänskliga perspektivet? Har reklamen ett existentiellt värde?

De flesta håller nog med om att reklamen förpestar vår tillvaro. Att den inkräktar på våra privata rum. Att den förolämpar oss, hackar upp vår konversation och bryter sig in i våra tankar. Många tror att den dör ut i takt med att vi konsumenter får större makt att värja oss ifrån den. Samtidigt kan många av oss konstatera att den lilla, lilla del av reklamkakan som bygger framgångsrika, starka varumärken, vinner i kraft. Dels för att den är nyttig, användbar, spännande och rolig. Dels för att den står i bjärt kontrast till merparten av reklamen som bara tränger sig på.

Men exakt hur den vinnande reklamen kommer att se ut i framtiden återstår att se. Helt säkert är att den måste möta våra krav på nytänkande, på bättre funktion, på psykologisk nytta, kulturell samhörighet och moderna myter. Till och med kärlek.

Faktum är att varumärken fyller en allt viktigare roll för oss. När de väl har skapat sig ett existensberättigande avlastar de oss från den ansträngande och energikrävande ångesten att välja ur den kakafoni av kommersiella lockrop som möter oss dagligen. Då får de kraften att skapa stamtillhörigheter, mening, mod och inspiration som lyfter oss till bättre versioner av oss själva.

Om vi leker med tanken att den nyttiga och användbara reklamen plötsligt skulle försvinna, skulle vi sannolikt bli dömda till att irra omkring som vilsna, otrygga själar i en tom och kall värld. Vi skulle sakna fotfäste, sammanhang, tillhörighet och något att tro på och inspireras av. Därför att bra reklam bygger på en berättartradition som vi burit inom oss ända sedan vi hoppade ner från träden. För bra reklam skapar samtal som är livsnödvändiga för vår psykiska hälsa. Och för att samtalen ska få leva i de nya medierna krävs att de bygger på ett drama eller en konflikt som gör dem värda att spridas.

Att bra reklam skapar samtal är inget nytt. Det som är möjligen är nytt är att de får större betydelse än tidigare. De starka varumärkena har redan börjat fläta sig in djupt i våra liv och är på god väg att ersätta våra trygghetssystem och därtill kyrkan, familjen och idrottslaget. De förvandlas mer och mer till ett slags nav som våra liv kretsar kring. Och någonstans i framtiden kommer tekniken kanske ge oss en tillvaro där vi till och med har frigjort oss från våra fysiska vänner. En värld där vi istället twittrar oss fram som sociala lejon på en savann som befolkas av självdesignade, perfekta, ställföreträdande avatarer.

Det är möjligt att det låter som en dålig framtidsskildring. Men tro mig, vi är delvis redan där. Och värre – eller bättre, beroende på hur man ser på det – lär det bli. För problemet med den bästa reklamen – den som vi alla vill ha – är att den är så infernaliskt svår att skapa. I själva verket har den aldrig utgjort mer än max 10% av det totala reklamutbudet – och kommer heller aldrig att göra det. Kreativiteten är något magiskt som inträffar hela tiden, överallt.

Nej, inte ens vetenskapen kan ge oss något bra recept på nyskapandets kraft. Varje försök att fånga dess mystik slutar alltid i reduktionistiska konstruktioner som stjälper snarare än hjälper. För skapandets gåta har alltid lyckats glida undan alla former av processorienterad metodik.

Det är klart att reklamen kommer att överleva. Därför att dess roll är att vara oss till lags och just därför kommer den ständigt leta efter vägar att förgylla vår tillvaro och nya sätt att berätta om dem, oavsett vilka kanaler som står till buds. Reklamen kommer att stå oss bi tack vvare sin potiential att växa till moderna myter som inspirerar oss till att ständigt vilja bli bättre. Därför att vi alltid kommer att ha någonting att sälja, inte minst oss själva. Och för att den stegvist kommer att förbättra våra liv och världen i övrigt.

Reklamen är med andra ord lika seglivad som människan själv.

Och skälet till detta är mycket enkelt.

Vi ser oss själva i den.

Linda Skugges krönika om bristen på substans i reklambranschen ger mig möjlighet att utveckla ämnet om substans och stil. Det här inlägget studsar även vidare på resonemanget om konsten att sälja.

Linda har förmodligen ingen aning om hur fel hon har om substansens vikt. Tvärtom vad hon tror kommer ytan och stilen öka på bekostnad av innehåll.

Men det ska vi inte lasta henne för, snarare är det vårt eget fel för att vi klamrar oss fast vid en gammal syn på ekonomi som leder oss vilse. Trots att nobelpristagaren Daniel Kahnemann slutgiltigt bevisade för hela världen att ekonomi inte är en rationell vetenskap utan till största delen vilar på emotionella grunder, kretsar fortfarande våra tankar kring den gamla standardsynen.

Det är ett synsätt som betraktar människan som rationell varelse. Att vi navigerar genom världen på ett analytiskt, grundligt och skeptiskt sätt. Att vi ständigt skaffar oss relevant information som grund för våra beslut. Att vi kan uppskatta det sanna värdet av de möjligheter vi ställs inför. Och att vi medvetet och logiskt väger fördelar och nackdelar mot varandra vid varje val vi ställs inför.

Mängder av forskning har visat att vi är djupt ologiska och emotionella, både i vårt förhållande till oss sjävla och världen runt om oss. Så frågan är inte om vi är emotionellt styrda, utan i hur hög grad vi är det. Var går gränsen? Hur mycket yta, dekoration och utanpåverk köper vi egentligen på bekostnad av fakta och innehåll? Ingen vet exakt var gränsen går, men man vet att vi är mer mottagliga för yta och stil än vad vi vill tro.

Det bevisade Dr. Fox på ett häpnadsväckande sätt.

En ung forskare vid namn John Ware fick för fyrtio år sen en elak idé. John var verksam vid The University of Southern California School of Medicine och när hans team var på en utbildningskonferens vid Lake Tahoe såg han en chans att spela sina kollegor ett spratt, kollegor som alla var professorer och medlemmar vid fakulteten. Sprattet gick ut på att anlita en viss Michael Fox, en halvkänd skådespelare, som inte hade en aning om de ämnen som avhandlades på konferensen – istället för en kunnig forskare.

Michaels uppdrag var att spela en välrenommerad vetenskapsman med namnet Dr. Fox och hålla en föreläsning under rubriken »Mathematical Game Theory as Applied to Physician Education«. Vidare instruerades Dr. Fox att bygga sitt föredrag på ren nonsens och fylla sitt tal med fullständigt ovidkommande referenser samt använda sig av så många påhittade begrepp, motsägelser och falska slutsatser som han kunde trycka in. Men allt skulle levereras med en stor portion humor blandat med starka fysiska uttryck.

Han pratade i en timme. Därefter ägnade han en halvtimme åt en öppen diskussion med frågor och svar runt föreläsningens innehåll.

Blev han genomskådad?

Nej, det visade sig tydligt när deltagarna ombads att fylla i ett frågeformulär efter föreläsningen. På frågan om han hade stimulerat deltagarens tänkande, svarade alla ja. Lika många svarade ja på frågan om han hade presenterat sitt material på ett organiserat sätt. Och på frågan om han använde tillräckligt med exempel för att förtydliga sitt material, svarade nittio procent av dem instämmande.

John Ware var förstummad. Kunde verkligen en bedragare lura så kloka åhörare? Han beslöt att göra ett nytt experiment för att garantera sig om att det inte berodde på en tillfällighet.

Nu spelade han upp en videoinspelning för en grupp utbildare i mental hälsa. Också de älskade framförandet. Och när Ware frågade dem om Dr. Fox hade dröjt sig kvar för länge vid sånt som var uppenbart, skakade de på huvudet. Istället berättade de att han hade gjort dem nyfikna och fascinerade. En av de som tittade blev så övertygad om Dr. Fox expertis att han påstod sig ha läst flera av forskarens artiklar.

När Linda Skugge i sin krönika i E24 efterfrågar mer substans så faller hon offer för en postmodern lögn. Den digitala revolutionen har gett oss mer information än vi kan smälta och mer inflytande än vi orkar hantera. Information från nätet, tevekanaler, radiostationer, mobiltelefoner gör att vi kan se, lyssna och läsa i praktiken vad vi vill. Världen splittras upp i åsiktsstammar som är så finfördelade att vi kan hysa nästan vilka obskyra åsikter som helst och ändå känna tillhörighet med en kultur. Allt detta skapar villfarelsen att vi har fullkomlig makt över våra beslut och åsikter. Det har vi inte. Det enda vi har är upplevelsen av makt (vilken i och för sig kan leda långt), men vi måste försöka skilja oss från uppfattningen att den är baserad på substans och fakta.

Faktum är att det är tvärtom. Och det beror på att vi alla har en tendens till att lyssna mer på dem vi tror på än dem som tycker tvärtom. Och ju mer världen fragmenteras och stammarna finfördelas, desto mer indoktrinerade blir vi. Desto tryggare blir vi. Och desto mer övertygade blir vi om att vi har rätt och de andra fel.

Det här för naturligtvis också med sig en annan syn på försäljning. Konsten om att sälja handlar mer än någonsin om att bli omtyckt som säljare, inte för produkten som säljs och inte för substansen. Och vad det får för konsekvenser för reklamen i stort ber jag att få återkomma till. För nu börjar det här inlägget bli ansträngt långt.

Linda är en skön figur. Jag har alltid gillat henne. Hennes krönika i E24 skjuter in sig på en cancersvulst i branschen samtidigt som den ger oss en inblick i vem Linda egentligen är.

Det är så oerhört lätt att hålla med henne att hon nästan gränsar till en Messiasfigur. I Lindas verklighet utspelar sig nämligen allt kring två magnetiska motpoler: På den ena sidan ser vi de heltigenom perfekta. Och på motsatt sida kan vi skönja alla de som är så inihelvete dumma och korkade att ingen normal människa ens skulle komma på tanken att navigera åt det hållet. Antingen är man med Linda eller emot henne.

Om man nu inte gör sig omaket att tänka efter lite, förstås.

Linda är en kvällspressprodukt, en extrem åsiktspopulist som serverar sanningar så lättuggade att vissa inte ens märker att de sväljer hennes resonemang i stora lass. Där har du förklaringen till hennes popularitet.

Hennes krönika är syrlig och effektfull. »Nu räcker det inte med flådiga powerpointpresentationer«, skriver hon. »Nu gäller substans. Det är 2009.« Och självfallet har hon rätt, men bara en smula. Det är just det som är problemet.

Visst finns det de som bara producerar powerpointbilder och säljer självklarheter för dyra pengar. Och visst har vi sett en och annan Sturplansstekare som verkar ha glidit in i branschen på en räkmacka. Men jag känner också stekare som är duktiga och som kan stoltsera med både nöjda och trogna kunder. Och, tro mig Linda, jag har minsann sett billiga byråer som levererar skit och dyra byråer som producerar guld.

Sanningen är att reklambranschen skiftar i en mängd grå nyanser, i likhet med de flesta andra yrkesfält. Här finns både billiga och dyra producenter, både stora och små skojare – på båda sidor. Ibland faller sig faktiskt så att ytan bedrar och det låga priset bara är en ulv i fårakläder.

Lindas resonemang bygger på en orimlighet, en verklighetsuppfattning som är så hårt skruvad att den knappt platsar ens i en gammal Starlet eller Fantomen. För om det vore som Linda skriver skulle man som reklamköpare naturligtvis bli både frustrerad och besviken om de dyra investeringarna inte betalar sig, med den oundvikliga följden att samarbetet avslutas fortare än Linda hinner bokstavera ordet »powerpoint«.

Den alternativa förklaringen är att alla reklamköpare är korkade.

I Lindas disneyfierade tabloidvärld är det så enkelt. Antingen är det si eller så och ingenting emellan. Det är nästan så att man lite avundsjuk. Hon svingar lite med sitt magiska spö – och simsalabim är allt krångel borta:

»Sorry vänner, gameriet är över«, avslutar hon resolut.

För min del får hon gärna tricksa bort ytliga gamar, charlataner och gycklare. Men tänk om…

Tänk om hon också vågade eliminera all fördumning och alla grova generaliseringar på samma gång? Trollar hon bort sig själv då?

Från The Onion.com kommer det här inslaget där nyhetsuppläsaren berättar om »a new stupid piece of shit that doesn’t fucking work« från Sony.

Jag fann inslaget hos den sylvassa reklamkritikern, The Ad Contrarian. Enligt The Onion har deras teknikreporter tittat närmare på Sonys nya gizmo som ska ta konsumenters ilska över »goddamn blinking TV box things« till en helt ny nivå.

Det är så här satir ska vara, lika sant som osant. I skärningspunkten flabbar man så att huvudet nästan ramlar av. Mitt i skrattet kommer insikten. Det är ju såå sant.

De som följde det senaste presidentvalet kanske kände en stark déjà vu-upplevelse. Har inte det här hänt förut?

Innan jag besvarar den frågan vill jag föra fram min huvudpoäng med det här inlägget. Effektiv kommunikation handlar till stor del om att ge målgruppen en chans att skapa sig en bild av det du vill att de ska göra. Folk tror nämligen mer på fiktion än fakta. Av två skäl:

För det första har du cirka 100 miljoner känsloreceptorer i kroppen. Deras uppgift är att fixa så att du kan uppleva verkligheten genom att se, höra, känna, smaka och lukta. Men din hjärna har 100 miljarder nervsynapser. Det betyder att du är ungefär tusen gånger bättre utrustad för att uppleva en värld som är tänkt än en värld som är verklig.

För det andra så är fiktionen, det vill säga berättelserna, långt mer effektiva än verkligheten. Den första är spännande och tajt, medan den senare oftast är trivial och långtråkig. När verkligheten brister i meningsfullhet skapar berättelserna hopp. När verklighetens informationsmassa omvandlas till värdelöst brus spelar berättelserna på dina innersta strängar. Det intressanta är att berättelserna ofta blir mer verkliga än verkligheten själv. För det vi känner det tror vi på.

Nu tillbaks till presidentvalet. Visst har det hänt förut. De som sett 2006 års säsong av The West Wing fick säkert den där magiska déjà vu-känslan när Obama kämpade med McCain om presidentposten. Och frågan är inte om det påverkade valets utgång, för det gjorde det helt säkert. Frågan är om det var en medveten strategi.

Det var nämligen så att seriens författare och producent, Eli Attie, blev ombedd att utveckla en ny karaktär. Han skulle vara av blandras, född 1961, vara gift med två barn och föreställa en karismatisk politisk uppkomling. Karaktären resulterade i en mexikansk-amerikansk demokrat vid namnet Matt Santos och gestaltades av den kände skådespelaren Jimmy Smith. När han tillkännagav att han skulle ge sig in i kampen om presidentposten gjorde han det med de följande orden:

»We live in cynical times, but hope is not up for debate… there is only hope.«

Jämför med hur Obama sa i sitt nomineringstal:

»In the face of war you believe there can be peace, in the face of despair you believe there can be hope.«

Likheterna stannar inte där. Vem tror du var hans motståndare i seriens presidentval?

Det råkade nämligen vara en äldre, gråhårig herre vid namn Arnold Vinick, född 1940 och senator för Kalifornien sedan 1982. Han var en ärrad krigsveteran som kunde Washingtons karta utantill, en politisk vilde som i rädsla för att inte uppfattas republikansk tillräckligt valde en betydligt mer konservativ medhjälpare (Sarah Palin). En roll som spelades av den välkände Alan Alda.

Enligt en artikel i BBC News var Obamas kampanjgeneral, David Axelrod, tidigt inblandad i produktionen och informerade om Obamas syn på rasfrågan och hur han vägrade att bli definierad av den. Råkade det bara bli så eller var det en medveten strategi?

Hur det gick tänker jag inte avslöja av respekt för dem som vill se tv-serien. Det står klart att verkligheten inspirerade fiktionen. Men nu återstår den viktigaste frågan:

Hur mycket har fiktionen påverkat verkligheten?