Som fackboksförfattare får jag titt som tätt goda råd. Det vanligaste är att jag »måste« ha med en så kallad »executiv summary«. Det är ju ändå ingen som har tid att läsa, hävdas det.

De som säger så är ofta samma personer som hyser den bestämda uppfattningen att folk inte läser långa texter, särskilt inte reklamtexter. I det ljuset ser det ut som jag har gjort mig skyldig till ett dubbelfel. Inte nog med att jag författar en massa text, den rör dessutom något så banalt som reklam. Och faktum är att jag är benägen att hålla med, ju mer jag tänker på det desto mer nördig framstår den. Maken till inåtvänd fackidioti får du nog leta efter.

En sån bok vill väl ingen läsa?

Så jag beslöt att följa det kloka rådet och inleda boken med en sammanfattning. Och fann en utmaning i att försöka beskriva innehållet så kortfattat som möjligt.

Sammanfattning för stressade.

Det här är en bok som hjälper dig att bli en mer påhittig och effektiv som kommunikatör. Men det finns förstås en liten hake. Du måste förändra dig på några avgörande punkter. Här är några tips:

1. Lita inte på förnuftet, det är kreativitetens största fiende.

2. Om du måste vara absolut säker på allting du företar dig kommer du alltid att befinna dig steget efter.

3. Välj mellan att å ena sidan vara naiv och kreativ än, å andra sidan, att alltid ha rätt men aldrig vara nyskapande.

4. Lek först och tänk sen. För det kan ju faktiskt hända att din lek resulterar i något nytt som logiken inte kan komma fram till på egen hand.

Ja, du fattar. Din tid är knapp. Det får räcka så.

Lite smånöjd över att ha lyssnat på vad kloka människor säger och ändrat uppfattning möter jag nästa förnuftiga råd. »Idiot, nu avslöjar du ju hela grejen. Nu kommer ingen att köpa din bok!«

Nä, jag lär mig nog aldrig det här.

Jag tänkte inte nämna någonting. Men så fick jag syn på något som väckte tävlingsnerven till liv. Det är nämligen så att jag är nominerad till Yaba – Sveriges bästa blogg inom digitala medier och marknadsföring. Och skälet till min nyuppväckta tävlingskänsla är att jag fann mig själv först på fjortonde plats.

Gillar du det jag skriver så får du gärna lägga en röst på mig här. Inte för att jag tycker att jag på något sätt är bättre än de som för närvarande ligger före mig – eller ens de som ligger bakom mig för den delen – många av dem är fantastiska bloggare. Men jag skulle uppskatta gesten. Möjligheten finns ju att jag får ytterligare inspiration till att göra bloggen bättre.

Tänk så här. Min uppgift är att göra dig bättre. En röst på mig är en röst på dig själv.

Jag har ofta fått frågan varför jag inte går utomlands med boken Fuck Logic. Den har ju gått bra i Sverige. Men det sisyfosarbete som det faktiskt innebär har gjort mig mer än tveksam. Nu ser det dock ut som jag får en framstående partner till min hjälp, så jag har bestämt att göra slag i saken. Och då är man ju dum om man inte samtidigt passar på att revidera och uppdatera innehållet lite.

Och där behöver vi hjälp.

Vi vill gärna ha tips på ruggigt bra jobb, helt enkelt. Tips på reklam och den byrå som utfört mästerverket. Vi letar efter jobb som har så hög klass att de både fungerar som kreativa föredömen för reklamstuderande och som inspiration för ärrade, professionella utövare över hela världen.

Jobben bör vara på engelska, eller åtminstone översatta till engelska, och naturligtvis göra sig bra i tryck.

Det är verkligen ett riktigt skitgöra att dammsuga marknaden på höjdarjobb och gå igenom hela proceduren med att få ok från alla parter, samtidigt som man måste hålla björnkoll på alla detaljerna. Så jag är tacksam för all hjälp jag kan få.

Hör av dig till mig i kommentarsfältet eller mejla mig direkt på: pr.ohlinATluckymanDOTse.

Klicka på bilden för att förstora. Beställ boken här.

Här är ett uppslag ur min bok »Fuck logic«. Förstora genom att klicka på bilden eller läs nedan.

Tänk visuellt.
»Jag tänker sällan i ord.« – Albert Einstein

»Show. Don’t tell.« Bilder är bättre än text. Det är de flestaerfarna reklamexperter ense om. Få kan förklara
varför det är så. Det verkar som om vi ärver en uppfattning som är så självklar atvi inte ens ifrågasätter den.
Här följer skälen till varför jag tror att bildmässig kommunikation fungerar bättre.

En bild ger oftast mer information.
Bilder har förmågan att bära med sig mer information än text eftersom där finns mer för ögat att tolka och associera kring.

En bild övertygar mer.
En bild har lättare att övertyga läsaren än text. Det beror på att folk har en benägenhet attmer tro på vad de själva ser än på vad andra säger. En bild upplevs oftast som sann. Medan en text så gott som alltid uppfattas som vinklad, vare sig den uppträder som ord från en programledare, som en text på sportsidorna i Expressen eller som text i reklam. I synnerhet är trovärdigheten låg när det gäller reklamtext, vilket kommer sig av dess syfte att sälja och att den parasiterar på annan information och därför sällan har ett eget konsumtionsvärde som folk är beredda att betala för.

En bild är lättare att minnas.
All minnesträning går mer eller mindre ut på att lära sig associera bilder och känslor till det du vill komma ihåg. Portkoden 4563 är ganska enkel att komma ihåg om du tänker på att andra världskriget avslutades 45 och att president Kennedy sköts ihjäl 63.

Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger: »Det jag hör, glömmer jag. Det jag ser, minns jag. Det jag upplever, förstår jag.« Därmed ser du nästa ambitionsnivå på kvalitetstrappan. Upplevelsebaserad reklam. När du kan få en människa att verkligen känna något, uppleva något, så ökar effekterna av reklampengarna dramatiskt. Genom att upplevelser vanligen registreras som praktiska erfarenheter i hjärnan kommer läsaren inte bara att tro på ditt budskap och minnas det mer, utan han kommer sannolikt även att agera efter vad han nyss lärt sig. Och det sägs bero på att människor har en fallenhet att rätta sina attityder efter sitt handlande (inte tvärtom, som en gammal reklammyt hävdar).

Läs gärna om den senaste meningen en gång till. Det är en viktig tanke. Det innebär nämligen att du och jag och de flesta andra inte handlar efter vår övertygelse, utan hellre ändrar övertygelse efter hur vi är vana att bete oss. Rätt utnyttjat blir det här ett effektivt redskap i reklamen. När du kan utforma din reklam så att den går på djupet, så att den involverar någon typ av känsloupplevelse – eller ännu bättre en fysisk handling – ökar sannolikheten drastiskt att din läsare i fortsättningen kommer att agera i linje med vad han just upplevt.

Är vi inte mer förnuftiga än så? Antagligen inte. Som du läste i tidigare kapitel så är det mycket som pekar på att vi människor är ganska primitiva under ytan. Att vi alla till stora delar styrs av beteenden som vi fått med oss sedan mänsklighetens gryning, och som har sin grund i direkta överlevnadsinstinkter.

Även text kan vara bilder.
Författare och andra skribenter vet att bilden är överlägsen ordet. Hindrar det dem från att fortsätta skriva ?

Nej, men det påverkar deras sätt att skriva. Som alla bra skribenter vet bör man skriva så att texten förmedlar bilder i stället för att systematiskt beskriva vad bilden innehåller. Det är en vital skillnad som bottnar i vårt tidigare resonemang. En författare föredrar oftast att skriva att »han vankade av och an« i stället för »han var
nervös«. Och av samma skäl föredrar författaren ordet »hjärtslitande« framför att skriva »väckte smärtsamma känslor«.

Den säkra småbilen.
»Trots att bilen är liten ska man känna sig säker i en Nissan Micra.« Så löd budskapet som TBWA i London skulle kommunicera. Det värsta som kan hända i en bil är att man krockar. Bilden som dyker upp i skallen
hos den som tittar på den lilla Micran är sannolikt att: »Jag kommer att bli till mos i den där om det smäller !«

Den bilden var tvungen att ersättas med en motbild, så originell, stark och minnesvärd att kunden utan vidare kunde ta den till sig och så småningom byta föreställning om bilen. Som du ser på sidan intill är bildlösningen
genialt enkel. En typisk idé som färdas blixtsnabbt från avsändarens hjärta till mottagarens hjärta.

Utan att passera förnuftet.

Den farliga kombinationen.
Darek Wojciechowski och kollegorna på Leo Burnett i Warzawa vågade lita på en enkelhet så självklar att ingen tidigare hade sett den. Eller vågat tro på den. Inga ord. Ingen avsändare. Bara kraftiga, svarta tuschstreck som tecknade konturerna av en flaska och en bil i kraftig kollision. I kollisionens mitt slösades mycket tusch, så mycket att det rann nerför arket och ut ur bilden. En bild som säger mer än det som visas.

De personliga jeansen.
Budskapet marknadsfolket på Levis i Brasilien levererade till byrån var »Cut for you«. Personlig passform var med andra ord budskapet som kliade i hjärnan hos Marcio Ribas och Isabella Paulelli på Neogama/BBH i São Paolo. Hur personliga kan ett par jeans bli ? Vad händer om jeansen blir själva personen ?

Här är inledningskapitlet till min bok Fuck logic.

Stöten kommer oväntat. Blodet rusar i ursinnig fart genom dina ådror ut till alla muskler, varpå nervändarna rister till och sätter hela kroppen i spänning. Inne i hjärnan stiger arbetstemperaturen. Kapillärerna vidgas och dina hjärnceller sköljs över av cortisol och noradrenalin. De två substanserna orsakar en våldsam känslostorm i ditt inre. Det susar svagt i öronen och andningen blir mer korthuggen. Pupillerna växer och munnen säras något. Du får ett obestämbart uttryck i ansiktet. Det skulle kännas kraftigt obehagligt, till och med vara farligt, om det inte vore för serotoninet, en tredje substans som balanserar reaktionen och gör att du kan vidga ditt medvetande och skärpa ditt fokus.

Du har just upplevt något som experterna kallar för positiv chock. Ett tillstånd som är mycket eftertraktat. Lägg till en nätt dos av dopamin, och du är inte långt ifrån en orgasm.

Du har fått en idé.

En sådan kan få dig att tappa hakan av förvåning. Den kan också göra att du viker dig dubbel av skratt. Men framförallt har den en makalös förmåga att få dig att stanna upp, avbryta det du håller på med, få dig byta tankebana, bli intresserad, till och med ändra åsikt och, så småningom, gå och köpa något för pengar som du hade tänkt använda till något helt annat.

Här följer ett kapitel ur min bok Fuck logic.

Ett annat råd jag vill ge innan du börjar fundera för fullt handlar om hur fort du bör tänka och vad det innebär för idékvaliteteten. Men först några ord om kvalitet. Ordet klingar fint för de flesta människor. För oss som jobbar kreativt har denna nivå-klassificering fått samma gudomliga status som de tio budorden vore sammansmälta till en enda universell princip, som vi upprepar som ett mantra morgon, middag och kväll.

”Du skola göra allt med kvalitet!”

Just därför ska vi prata om det motsatta, kvantitet och snabbhet. Två ord som vi lärt oss avsky mer än springmask. Låt mig berätta om ett intressant möte som jag hade för snart femton år sedan. Ett möte som kastade omkull det mesta jag trodde mig veta om reklam och kreativitet – kvalitet i synnerhet.

Personen ifråga är Asiens ödmjuka motsvarighet till Joakim Jonason. Hans namn är Siimon Reynolds och han lyckades vända upp och ner på Asiens reklamvärld när reklamen från hans kultförklarade byrå Omon (Only Meaningful, Only New) började synas i medierna i slutet på 80-talet.

Vad är tricket? frågade jag vid ett tillfälle.

”Boxmetoden”, sa han och log brett.

När han såg min frågande min, trollade han fram ett A3-ark med fyrtio tomma rutor, eller ”boxes”, som han kallade dem. När kreatören ställdes inför ett nytt uppdrag följde detta arket med i briefen. Det var sen kreatörens jobb att fylla varje ruta med en idé. Inga ambitiösa skisser i rutorna, varnade han, bara ”doodles”. Och när arket var fyllt, samlades arbetsgruppen för att enas om vilka tankekorn som tålde att arbetas vidare på. Precis som detta inte var svårt nog, så tillade han att resultatet bara blir bättre om man sätter en snäv tidsgräns.

”Jag kan ledigt klottra ned 20 idéer inom en halvtimme” hävdade han ”och då vet jag att bland dessa finns åtminstone 2-3 guldkorn att förädla”. Ett nytt färdigklottrat arket dök upp och Siimon berättade vidare:

”I början rensar man huvudet från allt banalt skräp man går och bär på, och sånt som man antagligen har sett tidigare. Men sen, när man fått ur sig 15-20 idéer – ja, det är då de riktigt underliga sakerna dyker upp” .
Med hans ena finger på skissen och den andra pekande på en affisch som satt på väggen, förstod jag att det var precis så den mycket omtalade idén hade kommit till.

Sätt press på hjärnan så glömmer den att döma.
Hjärnan tycker om att fokusera. Och det ligger liksom i sakens natur att om du fokuserar på en sak så lägger du en annan åt sidan. När du tänker snabbt och kvantitativt förstärks den funktionen. Genom att låsa hjärnan på målet att hitta så många idéer som möjligt, på så kort tid som möjligt, får hjärnan helt enkelt inte kraft över att sätta den mäktigaste av alla kreativitetsdödare i arbete. Du vet den som också bor i din hjärna: Den Stora Klokheten, Kritikern och Den Allsmäktige idédomaren.

Idéer genererar nya idéer.
Någon lär ha sagt att om ett problem inte får en mångfaldig belysning, så får den lätt en enfaldig behandling. Att tänka snabbt och att forcera fram många lösningar har också andra fördelar. Mängden idéer ger mer att associera vidare på. Ungefär som en mental kärnreaktion.

Att tänka snabbt och kvantitativt kräver starkt självförtroende.
Honda, mannen bakom bilarna och motorcyklarna, påstod att framgång består till 99% av misstag. Det är antagligen sant. Men om man ska tro på Edison, uppfinnaren med elvahundra patent på meritlistan, verkar det som han tog i i underkant. Edison förnekade att han gjorde tusen misstag när han uppfann glödlampan. Istället menade han att han utvecklade den i 1001 steg.

Där har vi en positiv tänkare. Därtill var han en man med ett starkt självförtroende. För att tänka snabbt och krysta fram idéer i mängder kommer att verka påfrestande för din självkänsla. Tro inte att det kommer att drälla fram fantastiska idéer i samma ögonblick du börjar tänka snabbt och kvantitativt. Var beredd på att det mesta som kommer fram i början är skit, rent ut sagt.

Gott självförtroende, mod och lite positiv attityd hjälper dig att bortse ifrån det som verkar dåligt, för att istället se det som är bra.

För dåliga idéer existerar inte, bara halvfärdiga lösningar.

Här är ett kapitel ur min bok Fuck logic.

Som kreatör tvingas man ständigt att rättfärdiga sina idélösningar inför andra människor som anser att man har tagit i alldeles för mycket. Invändningarna brukar vara många.

”Så kan man väl inte säga, vi vill ju inte framstå som oseriösa!”
”Måste man vara så dramatisk?”
”Kan man inte stryka det där starka ordet i rubriken?”
”Tänk om vi skrämmer bort någon?”
”Är du med oss eller emot oss?”

När reklam inte fungerar.
Så här sa John O’Toole om reklamens ovanligt tuffa premisser:

”When executing advertising, it’s best to think of yourself as an uninvited guest in the living room of a prospect, who has the magical power to make you disappear instantly.” Jag ber att få påminna om några fakta:

För det första. Du har mindre än en halv sekund på dig innan konsumenten har kommit till ett beslut om ditt budskap ska få hans uppmärksamhet eller inte. Det är för kort tid för att vara en medveten process, vilket innebär att beslutet måste göras på instinkt. Och ditt undermedvetna och ditt medvetna jag skiljer sig lika mycket från varandra, vågar jag påstå, som Dr Jekyll och Mr Hyde.

För det andra tycks många tro att konsumenten liksom går omkring och väntar på din reklam, som om deras tankar går på tomgång. Sanningen är att du alltid måste konkurrera ut en annan tanke, för en människas uppmärksamhet är alltid riktad mot något. Om det inte är reklam så är det något annat som för stunden är mer intressant. Tankarna studsar blixtsnabbt vidare på minsta lilla stimuli som ges. (Testa dig själv genom att försöka tänka på ingenting. Du kommer snart att märka att det är omöjligt.)

För det tredje, verkar många ha uppfattningen att konsumenten är en rationell, balanserad, medveten och kalkylerande människa.

Ingenting kan vara felaktigare. Under ytan är vi i själva verket inte fullt så civiliserade som många vill tro. All retorik är emotionellt grundat, även det som på ytan verkar rationellt. Allt detta insåg Bernbach redan för 40 år sedan när han försökte beskriva vilken typ av människor han ville omge sig med. ”I don’t want academicians. I don’t want scientists. I don’t want people who do the right things. I want people who do the inspiring things.”

Och för det fjärde, folk är ju inte, som vi pratat om tidigare, sådär värst intresserade av reklam. Reklam, har de lärt sig, är en parasit och behandlas följaktligen som sådan – en kolossal nackdel för dig som kommunikatör.

Det här resonemanget lett fram till en allt vanligare missuppfattning i branschen att det inte längre lönar sig att satsa på reklam. Raden av företag som säger sig få ut mindre av sin reklam blir allt längre. Och skälet som anges är att reklamen har spelat ut sin roll, att den har tappat sin verkan, att den saknar interaktivitet och tillräcklig träffsäkerhet.

Nog är det reklamens fel alltid. Men felet ligger inte i att reklamen som helhet har förlorat kraft. Felet är att den är för vag, falsk, allmängiltig och tråkig.

Hälsofrågan som blev en thriller.
Healthline heter hälsomyndigheten i Singapore, som hade sett en drastisk ökning av hjärt- och kärlsjukdomar under en längre tid. Kosten ansågs vara den största orsaken till 25% av dödstalen. Eugene Cheong på O&M i Singapore var den som fick ta tag i dilemmat. Problemet som skulle lösas var att allmänhetens dåliga kostvanorna hade växt till att bli en av de största dödsorsakerna i landet. Förklaringen är att i traditionella kinesiska hushåll står hustrun för matinköpen och matlagningen, den allmänna kosten är farlig ur hälsosynpunkt, vilken leder till hjärt- och kärlsjukdomar, som i sin tur alltför ofta leder till döden.

Han förstod att han måste låta folk få ta del av de erfarenheter som Healthline hade gjort för att få dem att ändra sina vanor. Skuldkänslor var så kallad ”trigger point”. Han insåg också att det skulle bli en hel del fakta att berätta så han började förbereda sig på en textannons i kolossalformat. Som alla framgångsrika reklammän var han naturligtvis medveten om att en lång text måste ta greppet om läsaren direkt. Detta ökar sannolikheten att han kommer att läsa första raden i texten. Denna rad, liksom alla de följande måste sedan föra berättelsen vidare och och haka i nästa mening på samma sätt som rubriken fäste tag i inledningsraden. Hur skulle annonsen avslutas?

Att smyga in logon som ren textinformation i slutet av berättelsen ser för den oinvigde ut som rena kamakazegreppet, men gav annonsen ett mindre ”reklamigt” utseende och gjorde att den upplevdes äkta. När annonsen satt i morgontidningen möttes konsumenten av en stor kniv. Till detta en rubrik som förde tankarna till thrillergenren:

”How I killed my husband.”

Tekniken går ut på att leta fram det relevanta drama som nästan alltid finns dolt i det budskap som ska kommuniceras.

Hur barmhärtighet förvandlades till drama.
The Samaritans är en engelsk stödorganisation för människor med personliga problem. Organisationens dilemma är att nå fram till människor som vare sig är benägna att lyssna eller tro på att det finns stöd att få.

Den skicklige copywritern Simon Dicketts på Saatchi & Saatchi i London kunde ha skrivit att ”200.000 människor tar livet av sig varje dag. 95% av dem gör det mot sin vilja”. Han kunde också ha skrivit att ”självmord är ett rop på hjälp som aldrig kommer att be-svaras. Ett samtal till The Samaritans är ett rop på hjälp som alltid besvaras”.

Dessa rubrikförslag är både sanningsenliga och relevanta. Problemet är att de inte är provocerande tillräckligt. Vi får en känsla att vi har hört det förut, alltså intresserar de inte.

Jag skulle kunna äta upp min pyjamas om inte Simon själv höll på att ramla av stolen av upphetsning när han fick sin provokativa idé för The Samaritans. Precis som i tidigare exempel bygger den här typen av retorik på att man ställer ett faktum på huvudet och skapar en chockeffekt som gör att läsaren börjar läsa innan vederbörande insett att han svalt betet. Därefter gäller det för copywritern att komma ur det hela med hedern i behåll, utan att läsaren känner sig lurad.

Återigen var det en kniv som fick agera blickfång. Dubbelsyftningen i rubriken ”Why you should think more seriously about killing yourself” är naturligtvis fullt medveten och förmodligen exakt i nivå med målgruppens känsloläge. Kreatörerna förstod att det enda sättet att få målgruppen intresserad är att säga något som ruskar om dem ordentligt.

Begravningsbyrån som inte drog sig för självmord.
På åttiotalet vände sig begravningsbyrån IGNIS till Hall & Cederquist för att påminna om sin existens. I den här branschen finns inga stamkunder. En normal människa tar på sin höjd kontakt med en begravningsbyrå ett par gånger under sin livstid. Förutom den plötsliga bortgången förväntas den närmaste anhörige ansvara för att bisättning, ceremoni, minnesstund, gravsättning, försäkringar, bouppteckningar, arv och annat viktigt, sköts prickfritt.

Vi pratade om seriositet tidigare och om hur det där ordet alltid tycks dyka upp i samma stund som en stark annonsidé inleder sin bana ner i papperskorgen. Jag vet inga människor som tassar så försiktigt på tå i sina arbeten som de som jobbar på begravningsbyråer, vilket också är förståeligt. Och jag vet inga företag som tar så allvarligt på sin seriositet som just begravningsbyråer. Det gör det här exemplet så mycket mer beundransvärt. Christina Knight och Johan Steen var antagligen fullt medvetna om problemet när de började leta efter idéer.

”Hur gör man när en anhörig har gått bort?” är helt säkert den vanligaste frågan som en begravningsbyrå får av sina kunder. Antagligen insåg Christina och Johan att just den frågan var det bästa sättet att adressera sin målgrupp.

Läs gärna frågan en gång till. Har du den rätta instinkten ser du idén redan nu. Två små justeringar gav en rubrik i världsklass.

”Hur gör man när man dör?”

Om du jämför de två frågorna märker du säkert att det är stor skillnad mellan dem. Den första är 100% sann men samtidigt 100% förväntad och därmed tråkig. I den andra frågan finns ett existentiellt djup och en nervpirrande antydan till självmord. Bilden, föreställde en fjäril som lyfter uppåt, är antagligen en symbol för anden som lämnar kroppen, och ger annonsen trovärdighet.

Fler provokationer.
När TV-kanalen TNT vände sig till Goodby, Silverstein & Partners i San Francisco fick Tavia Holmes och Julie Rath uppdraget att berätta om sjukhussåpan ER. Att berätta hur spännande ER är inte särskilt provokativt eller effektivt. Istället valde de att se det hela från manusförfattarnas sida, vilket gav rubriken:

”Doctors will do anything to save a human life. Too bad this patient is in the hands of a writer.” Texten fortsatte i samma stil: ”Writers like to kill people. Well, not physically, but when you write for television, death is the most compelling thing there is. It’s tragic, intense and emotional as hell…”

På det följer Steve Hanratty och Danny Brooke-Taylor på BDH i Manchester som fann en ovanlig metod att tala om för folk att Carex antibakteriella tvål är ett effektivt sätt att få bort alla bakterier. De visade de en närbild på en hand som höll en flaska. En stor rubrik förkunnade:

”It’s germ warfare. And this is a hand grenade.”

Nittio procent av all reklam som gör är värdelös dynga som knappt (eller inte alls) betalar sig. Trots det fortsätter företagen i samma hjulspår. Fuck logic avslöjar fakta om kommersiell kommunikation som de flesta inte känner till. Som att en kreativ idé ger upp till 4000% bättre effekt än en dålig.

Nyskapande människor tänker påfallande lika. Tvärtemot vad man kan tro finns det vissa grundläggande tankemönster som automatiskt knuffar in hjärnan på en kreativ våglängd, oavsett om det rör reklam eller atomforskning.

Nu kan du lära dig dessa enkla tekniker.

Fuck logic avmystifierar kreativiteten, placerar den i ett större sammanhang och ger lättförstådda råd om kommunikation, varumärkesbyggande samt så kallad integrerad reklam. Reklamens framtid förutspås och undersökningsbranschen lustmördas.

Fuck logic är som Viagra för hjärnan. Boken hjälper såväl kreatören som kreatörens kollegor – inte minst uppdragsgivare, som måste anlita dessa virrpannor och som dessutom har det obehagliga ansvaret att budgetera, planera och dirigera det hela.